Patrik Oksanen: För Putin har Ryssland inga gränser

Det skulle ha kunnat avfärdas som en dålig pr-kupp inför det så kallade presidentvalet om det inte vore för att Kreml visar på det mest brutala sätt vad rysk gränslöshet betyder.

Och det som började i Transnistrien på 90-talet, fortsatte med Georgien på 00-talet och nu pågår i Ukraina kommer inte att sluta av sig självt. Härom veckan signerade Putin ett presidentdekret som fick ryska nationalister att drömma stort. Dekretet handlar om hur man ska uppsöka, registrera och ”skydda” Moskvas ”historiska tillgångar” utomlands, i territorier som tidigare hörde till Sovjetunionen eller det tsarryska imperiet. Självklart är allt väldigt oklart vad som egentligen utgör ryska historiska tillgångar och tidigare territorier.

En Telegramkanal föreslog Alaska – ”utrikesminister Sewards kylskåp” – som Ryssland sålde till USA 1867. Naturligtvis nämns också Ukraina fram till Dnipro, Bessarabien, Armenien, Azerbaijan, Centralasiatiska republikerna, delar av Polen samt Estland, Lettland, Litauen och storhertigdömet Finland. Och om inte hela Finland, så menade några att delar av Finland ska in under ryskt styre. Putin har tidigare talat om att Ryssland behöver en ”skyddszon” på 30-50 mil i Ukraina.

Det här plockades upp av en kommentator i propagandakanalen Tsargrad där det i en video förklaras att Finland inte har rätt att existera efter Nato-inträdet och att nästa ”specialoperation” borde handla om Finland för att skydda Sankt Petersburg mot attacker från Nato. Det här är samma narrativ som Stalin använde mot Finland under vinterkriget 1939.

Efter fortsättningskrigets slut 1944 tvingades Finland arrendera ut Porkala udd på Finska vikens smalaste plats. Porkala, i Kyrkslätts kommun väster om Helsingfors, skulle innehas av Sovjetunionen under 50 år. Men området lämnades tillbaka efter Stalins död redan 1956. Ryska propagandasajter, som Svobodnaja Pressa, sprider nu att Finland snart kommer att få lämna ifrån sig området ännu en gång eftersom Finland ”bryter kontraktet” genom sitt Nato-medlemskap och har slutat att vara ”Rysslands vän”. Det var nämligen med vänskapen till Sovjetunionen som diktatorn Nikita Chrusjtjov motiverade återlämnandet i förtid.

Vem har sagt att propaganda är logiskt?

Det är väl bara en tidsfråga innan Kremls propaganda letar fram amiral Bodiskos proklamation från 1808, när Gotland ockuperades i tre veckor, för att göra anspråk på ön. Exemplen kan te sig både bisarra och surrealistiska. Men för Ryssland är historia säkerhetspolitikens kärna. I den nationella säkerhetsstrategin 2015 påpekas att ett hot mot Ryssland är ”försök att falsifiera rysk historia och världshistorien”.

I normala länder är historia en vetenskaplig disciplin, men i Ryssland det ett vapen för Kreml. Enligt statliga propagandabyrån Tass planerar Ryssland en lagstiftning som ska tvinga utlänningar i landet att skriva på en lojalitetsdeklaration om att de inte får misskreditera sovjetisk historia. Det handlar om historiska självklarheter som Röda Arméns massvåldtäkter på östfronten, Katynmassakern av polska officerare och att Sovjetunionen var delaktig I andra världskrigets utbrott för att ge några exempel.

Putins egen besatthet av historien har synts i bland annat försvaret av djävulspakten mellan Stalin och Hitler, med efterföljande massdeportationer och avrättningar i Baltikum och angreppet på Finland. Det mest famösa var Putins historieessä sommaren 2021 som föregick det fullskaliga angreppet där han med ett penndrag i praktiken utplånade Ukrainas rätt att existera.

I linje med det har den ryska propagandan försökt framställa det som att Ukraina inte är ett land och att det ukrainska språket inte existerar. Det ukrainska kulturarvet har blivit en måltavla i kriget, både med bomber och ord. Ryssland anpassar också budskapen till olika målgrupper. I väst kan det heta att Rysslands utplåningskrig mot Ukraina bara är en ”historiearvskonflikt” om vem som har rätt till historien. Som om någon har rätt till en fast och statisk historia.

Hela poängen med historia i ett öppet och fritt samhälle är att historiker fritt kan ägna sig åt en vetenskap som skapar sammanhang och förståelse av det förflutna och att det prövas och omprövas. Historia kan inte ägas av en enskild. Det är ett evigt pusselläggande som aldrig kan anses vara färdigt och historia kan aldrig tjäna något ”högre syfte” utan att förlora sig.

Och nej, Ryssland har inte rätt till Ukraina, Alaska, Porkala udd eller Gotland för den delen. Ifall någon mot förmodan skulle tro det.

Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.