Folkbildningens fusk måste stoppas den hårda vägen
Det finns ett engelskt uttryck för tillfällen när man som skribent borde styrka sådant som för läsaren är oväsentligt, men som tilltalar en själv: Kill your darlings. Nästan alltid har människan större omsorg om sina egna skapelser, även om de är av medioker eller till och med dålig kvalitet.
Uppenbarligen är det en sanning som även gäller flera av riksdagspartierna, som tycks oförmögna att se de enorma bristerna i deras egna studieförbund.
Studieförbunden har varit en bärande och ur ett internationellt perspektiv unik del av svensk demokratirörelse i över hundra år, och historiskt har de spelat en stor roll. Genom studieförbunden kunde arbetare, kvinnor och andra som saknade tillträde till högre utbildning ändå förkovra sig i bildning och kultur, så kallad ”folkbildning”.
I dag syns dock tecken på att folkbildningen har allvarliga, strukturella problem. På DN debatt beskriver forskarna Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom hur så mycket som 60 procent av verksamheten kan bygga på fusk, en ohyggligt stor siffra (den 20 februari). Siffrorna är uppskattningar av personer med god insyn och är inte grundade i någon större studie, men är ändå värda att ta på stort allvar.
”Sverigedemokraterna är det enda parti som vågat lägga fram ett förslag för en rejäl minskning av anslagen med ungefär en miljard i sin budgetmotion, kanske är att man själv saknar ett studieförbund.”Carl-Vincent Reimers
Vad är då roten till problemet? Forskarna menar att förklaringen ligger i finansieringen till studieförbunden. Studieförbunden får årligen två miljarder av skattebetalarnas pengar via Folkbildningsrådet, en ideell förening med myndighetsuppgifter.
Eftersom pengarna till förbunden fördelas baserat på antal inrapporterade verksamhetstimmar driver det studieförbunden att hela tiden försöka maximera antalet timmar, även om intresset för att hålla studiecirklar i dag är påtagligt svagt. Så vad händer? Naturligtvis öppnas dörren för sådana som ser studieförbunden som en bekväm inkomstmöjlighet i stället för en chans för egen förkovran.
Problemet ligger alltså i att studieförbunden, som forskarna skriver ”accepterar att bli lurade för att få upp volymerna: det är en win-win-situation mellan två bedragare”.
Nyligen stoppade Göteborgs stad utbetalningar till det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, bland annat med hänvisning till bristfällig ekonomihantering. Samtidigt har förbundet visat sig demokratiskt opålitligt med påvisade kopplingar till den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet.
Det är bra att kommuner nu tar krafttag för att bekämpa brister i redovisning och för att stå upp för demokratiska värderingar i folkbildningen, inte minst i fallet med Ibn Rushd. Däremot skulle en mycket bredare reform av hela folkbildningen behövas, även de ”gamla hederliga” studieförbund med nära band till riksdagspartierna. Av förklarliga skäl har partierna varit måttligt intresserade av en sådan översyn eftersom flera av studieförbunden som sagt fortfarande är partiernas darlings.
Sverigedemokraterna är det enda parti som vågat lägga fram ett förslag för en rejäl minskning av anslagen med ungefär en miljard i sin budgetmotion, kanske är att man själv saknar ett studieförbund. Moderaterna är mer försiktiga med en minskning på drygt 300 miljoner. Socialdemokraterna, verkar över huvud taget inte ens förstå problematiken utan har i stället gått till motangrepp mot de förstnämnda för att ”urholka folkbildningen” (Kvällsposten den 17 februari).
Frågan är dock vem det är som verkligen urholkar folkbildningen. De som vill fortsätta göda studieförbund som medvetet finansierar fusk och bedrägeri, eller de som vill sätta stopp för det?
