Carl-Vincent Reimers: Faran med SVT:s nya högergir
De senaste åren har den kritiska debatten om public service tilltagit, något som är helt naturligt givet den ibland flagranta vänstervridning som präglar SVT:s och SR:s problemformuleringar. Högersympatisörer upplever inte bara public service som vänstervridet, i flera undersökningar har exempelvis Näringslivets medieinstitut kunnat påvisa att så också är fallet i utbudet, senast i fråga om värnskatten.
Just i ljuset av detta är det intressant att bevittna den förändring som nu tycks vara på gång innanför TV- och radio-husens väggar. 2019 meddelade SR att man skrotar nästan alla av P3:s program, den kanal som kanske mest av alla förkroppsligat den slentrianmässiga vänstervridningen i public service.
”En sund pluralism av verkligt fria mediehus kan inget statligt mediehus någonsin ersätta.”Carl-Vincent Reimers
Nyligen kom ännu ett spännande besked, SVT ska de kommande åren satsa stort på att aktualisera svensk historia inom ramen för flera stora produktioner. I en intervju med tidningen Journalisten berättar programdirektören Eva Beckman vad det handlar om. ”Sveriges minne” som satsningen heter, inkluderar bland annat ett porträtt av Selma Lagerlöf, Evert Taube samt en tio timmar lång serie om Sveriges historia. Till detta ska läggas att SVT i debatten lagt tonvikten på argumentet att public service ska bidra ”till en gemensam offentlighet”.
På frågan om inte SVT ägnar sig åt nostalgi svarar Beckman att ”Jag tror i och för sig att vi befinner oss i ett tillbakablickande och nostalgiskt decennium generellt”. I ett förändrat politiskt landskap ser SVT en chans att vara konstruktiva i att möta efterfrågan på att bygga en samlande nationell referensram och på så sätt dämpa högerilskan över vänstervridning.
SVT:s konservativa charmoffensiv har satts i verket helt utan politiska pekpinnar. Tvärtom har man från TV- och radio-huset med ve och fasa observerat utvecklingen i Danmark, där den borgerliga regeringen 2018 beslutade om ett sparpaket på 20 procent på Danmarks Radio, och därmed försökt föregå en sådan plågsam svångrem.
Detta visar också på risken med politiskt beslutade, skattefinansierade mediehus. Trots allt prat om oberoende är bandet mellan SVT och den politiska makten inte längre än att cheferna i TV-huset vet att kulturministern vart femte år ska ge tummen upp för nya miljarder. Annars slutar festen. Borgerliga sympatisörer som i dag gläds åt SVT:s nyfunna bildningsvurm borde ställa sig frågan: hur långt hade SVT lagt om kursen med en vänsterpartist eller sverigedemokrat vid rodret på kulturdepartementet?
Just därför måste public service, ur ett liberalt perspektiv, alltid vara ett komplement, men får aldrig betraktas som det primära målet i mediepolitiken. En sund pluralism av verkligt fri media kan inget statligt mediehus någonsin ersätta.
