Familjeplanering behövs, i Afrika och i Sverige
Svensk biståndspolitik har en lång historia när det kommer till att stödja familjeplanering och är alltjämt en viktig del av biståndspolitiken. I 2017 års biståndsbudget gick exempelvis 8 procent till familjeplanering (Sveriges radio den 20 september 2017). Det kommer sig bland annat av att alltför tidigt barnafödande och stora barnkullar försvårar kvinnors utbildningsmöjligheter och binder kvinnor vid hemmet.
Men trots att Sverige lagt ner enorma summor skattepengar på familjeplanering utomlands har frågan varit närmast tabubelagd på hemmaplan trots att vi numera – och återigen – har en liknande problematik.
De senaste decennierna har Sverige tagit emot många invandrare från bland annat Afghanistan, Somalia och Syrien. Det är länder som har haft kraftig, ohållbar, befolkningstillväxt och där stora familjer är norm.
Kontrasten mellan kvinnor födda i Sverige, och kvinnor födda i Somalia men som lever i Sverige är stor. I genomsnitt har en inrikesfödd kvinna i 45-årsåldern 1,93 barn i Sverige medan motsvarande siffra för kvinnor födda i Somalia är 4,62 barn.
Stora barnkullar i kombination med svag etablering på arbetsmarknaden och bidragsberoende är ingen bra kombination – varken för kvinnan, barnen eller familjen som helhet.
Stora barnkullar omöjliggör utbildning och arbete för kvinnan och blir på så sätt en fattigdomsfälla. Trångboddheten skapar inga bra uppväxtvillkor för barnen. Och det är absolut en dålig kombination för integration. När ska invandrarkvinnor som föder fem barn ha tid att lära sig svenska och senare etablera sig på arbetsmarknaden? Det kanske inte är någon slump att utrikes födda kvinnor är en grupp där en relativt hög andel totalt sett står långt från arbetsmarknaden och att arbetslösheten är väsentligt högre bland kvinnor födda i Afrika och Asien, inklusive Mellanöstern.
I en mycket läsvärd ledarartikel signerad Anna Dahlberg i Expressen (den 12 december 2020) drev Dahlberg tesen att stora barnkullar kan utgöra en social grogrund för gängkriminalitet.
I artikeln intervjuades bland annat Helena Holmberg, enhetschef vid socialtjänstens ungdomsenhet i Rinkeby-Kista, och hon sade följande: ”Det är inte ovanligt att det är fyra till åtta barn per familj i Rinkeby och Husby. De äldre barnen har svårt att få enskildhet i hemmet, vilket kan leda till att de i stället hänger mycket ute. Där dras de lätt in i gängen.”
Det talas väldigt mycket om att andra åtgärder än brottsbekämpande åtgärder behövs för att komma till rätta med gängkriminaliteten. En politik som minskar de stora barnkullarna bland föräldrar i utsatta områden torde vara självskriven.
Glädjande nog rör det på sig i frågan. I Göteborg har lokala politiker under sommaren fattat beslut om en familjeplaneringskampanj riktad till kvinnor i stadens utsatta områden. I våras fattade regeringen beslut om ett nytt regeringsuppdrag för att öka utrikes födda kvinnors inträde på arbetsmarknaden och i uppdraget ingick bland annat att fler kvinnor ska få information om tillgång till sexuell och reproduktiv hälsovård, inklusive familjeplanering (regeringen.se den 24 maj).
Informationskampanjer, som i Göteborg, är vällovligt men samhället måste också våga se att bidragspolitiken här får olyckliga konsekvenser. Att ha många barn ger rätt till stora bidrag. Det skapar incitament att bilda stora familjer. En familj med sex barn får exempelvis 140 880 kronor i skattefri inkomst bara i form av barnbidrag och flerbarnstillägg. Det är inte rimligt.
En av de drivande bakom Göteborgs nyligen beslutade informationskampanj är Martin Wannholt, partiledaren för det lokala partiet Demokraterna. I dagarna intervjuades han av Aftonbladet (den 5 augusti) apropå familjeplaneringskampanjen: ”När Sida arbetar med bistånd i Afrika är det bland det första man gör att informera kvinnor om deras sexuella rättigheter. Varför skulle inte vi kunna göra det här?”
Det är så sant som det är sagt. Mer familjeplanering behövs, så väl i Afrika som i Sverige.
