Malin Lernfelt: Få rektorn att vilja stanna!
Runt om i Sverige hoppar skolledare av och på tjänster i en strid ström. Om det förr i världen ofta var så att rektorn var en person som alla kände till, eller till och med kände, som stannade i åratal, ibland decennier och som stod på trappen och sa godmorgon när barnen kom till skolan, är det i dag ibland svårt för elever och föräldrar att veta vem som har ansvaret innevarande läsår.
En rapport från Skolverket publicerad tidigare i år visar att tre av tio grundskolor har hög rektorsomsättning, vilket innebär att de har haft tre eller fler rektorer de senaste fem läsåren. I en undersökning av Sveriges Lärare och Sveriges Skolledarförbund framkommer samtidigt att fler än var fjärde rektor överväger att lämna sitt uppdrag i närtid. Gång på gång vittnar rektorer också om svårigheter att uppfylla sitt uppdrag. De berättar om stress, överbelastning och underfinansiering.
Alla som befunnit sig på en arbetsplats vet vad som händer vid ett chefsbyte. Det skapar i princip alltid oro. För en redan utarbetad lärarkår som varje år får en ny chef är det självklart svårt att upprätthålla struktur och trygghet för eleverna. På samma sätt är det svårt för nya skolledare att komma in i verksamheter som redan drabbats av återkommande rektorsbyten. Att bygga förtroende och skapa arbets- och studiero tar tid.
”Alla som befunnit sig på en arbetsplats vet vad som händer vid ett chefsbyte.”
För att förbättra situationen tillsatte regeringen häromdagen en utredning med uppdrag att ta fram förslag för hur man ger rektorerna i förskola och skola bättre förutsättningar. Särskild utredare är Maria Hahne, rektor och ledamot i Sveriges Skolledares förbundsstyrelse.
Utredningen ska bland annat analysera rektorernas förutsättningar att leda och samordna det pedagogiska arbetet och se över hur rektorers uppdrag kan förbättras vid stora rektorsområden.
Ambitionen är på många sätt lovvärd. Samtidigt går det att ifrågasätta om de verkliga problemen kan lösas med hjälp av olika riktlinjer, strategier eller andra pappersverktyg. Skolans och därmed rektorernas problem består i hög grad av att de inte har de resurser och det handlingsutrymme som behövs. De enda som i grund och botten kan förändra och få fler rektorer att stanna är arbetsgivarna, huvudmännen, det vill kommunerna och de som driver friskolor. Så länge det inte finns möjligheter att driva en verksamhet i linje med skollagen och där lärarna har en rimlig arbetsbelastning och eleverna får stöd i den omfattning de behöver, kommer många rektorer att ge upp och hoppa av. Få rektorer orkar i längden vara måltavla för den hopplöshet som uppstår när folk går in i väggen och barn misslyckas, utan att ha möjlighet (på grund av ekonomi eller till följd fyrkantiga regelverk) att förändra till det bättre. Ge skolledarna bättre förutsättningar, mer frihet, större resurser, så att de stannar och ger skolan kontinuitet så är mycket vunnet.
