”Extremister bör inte ha fristad någonstans i Sverige”

Det finns två grupper i IS värld: de rättrogna muslimerna och kuffar – de otrogna, vilket även inkluderar andra muslimer som inte håller med dem.

Deras uttalade mål är att kuva hela världen under deras tolkning av islam. Alla som vägrar att underkasta sig är deras svurna fiender. Jag skrev att vi befinner oss i krig med islamismen. Så är det. Kriget har inte valts av oss, utan åt oss av våra fiender. IS och andra jihadister är existentiella fiender, inte några vanliga brottslingar. De vill förinta varenda del av vår kultur och civilisation.

Det betyder inte att vi ska tappa huvudet. Tvärtom faktiskt. Vi ska bekämpa dem på alla vis vi kan, med alla till buds stående medel. Eftersom Sverige är en rättsstat behöver vi politiker som stiftar bra lagar för att kunna bekämpa terroristerna effektivt. På den punkten har både den sittande och förra regeringen släpat fötterna efter sig.

Jag har länge förespråkat bättre terrorlagar, som att vi borde kriminalisera samröre med terrororganisationer (vilket är en lag Norge har). I dag är det nämligen helt lagligt att vara medlem i Islamiska staten eller al-Qaida. Det ska vara väldigt, väldigt obehagligt att vara islamist i Sverige. Det var vara nästan olidligt att leva här om du sympatiserar med IS. Detta är vad ett metaforiskt krig innebär.

Tanken att alla riktiga krig är mellanstatliga är föråldrad. Dagens krig utkämpas sällan mellan stater, utan mellan statliga och icke-statliga aktörer, samt inom stater. Terrornätverk som IS och al-Qaida agerar globalt. De krigar inte bara mot hela västvärlden, Syrien och Irak, utan också i länder som Afghanistan och Filippinerna. Det innebär inte att de (alltid) är soldater i traditionell bemärkelse, eller att de kan besegras enbart med konventionella militära styrkor.

Men krigföringen bör även ske på ett ideologiskt plan. I fallet med IS och al-Qaida är det relativt få som väljer att själva bli stridande i länder som Syrien och Irak, eller att begå terrordåd i Väst. Men sympatisörerna är desto fler. Det finns dessutom en underliggande världsbild, som är mer spridd än IS och al-Qaidas specifika jihadistsalafism.

Enligt den krigar västvärlden mot islam, den sekulära staten förtrycker troende muslimer och Israel liknas vid en korsfararstat. Frågan de som delar den här världsbilden ställer sig är: hur gör man motstånd? Alla sympatiserar inte med IS eller al-Qaida för det. Men det är från den här bredare gruppen, som delar världsbilden där väst är någon sorts fiende, som terrorsekterna lättast kan rekrytera.

I Sverige har muslimska samfund varit för dåliga på att bekämpa extremism, även om det finns undantag. Flera muslimska organisationer har även ovanan att återkommande bjuda in hatpredikanter. De muslimska samfunden måste bli mer aktiva i idékampen mot IS och radikal islamism. Extremister bör inte ha någon fristad någonstans i Sverige.

I sin välskrivna krönika skriver Mattias Svensson att just ord som mina ovan är ”precis vad terroristerna vill”. Jag vill i likhet med honom varken se ökad repression mot muslimer i gemen eller att vi fråntar muslimer deras rättigheter. Förutom att det vore fel, skulle det mycket riktigt skänka legitimitet åt världsbilden att väst krigar mot islam.

Men något de flesta terrorexperter pekar på är att repression mot jihadistmiljöer ger resultat. Sedan Norge kriminaliserade samröre med terrorgrupper har jihadistmiljön där krympt drastiskt. Det finns inga silverkulor, men vi bör inte vara så nervösa över vad IS vill. Visst bör vi förstå dem, men det viktiga är vad vi själva vill. Det finns så mycket vi kan göra som har varit blockerat av politiskt korrekta skäl. Låt vreden efter terrordåden i Stockholm och Manchester driva på för effektiva åtgärder.

Ivar Arpi, ledarskribent, Svenska Dagbladet