Carl-Vincent Reimers: Ett litet parti med stora idéer
I vintras stod kommunalråd Roger Fredriksson (M) och blickade ut över Ronnebyån. Vårt samtal blev en bra illustration över Sveriges misslyckade integrationspolitik. Fredriksson berättade om djup segregation, etniskt utanförskap och i vissa fall av religiös extremism. I lokalsamhället finns spänningar mellan muslimer och majoritetsbefolkningen som förra sommaren blossade upp i våldsamma upplopp till följd av en koranbränning.
Fredriksson saknade inte egna idéer för att ta sig an problemen, men skulle de hjälpa? Regeringens förslag om obligatorisk SFI för försörjningsstöd beskrev han som ”20 år för sent”. Samma omdöme skulle man kunna använda om den lunta som Liberalerna presenterade för ett par veckor sedan under namnet ”Förortslöftet”, ett namn som kan tyckas missvisande då integrationsproblemen, som exemplet med Ronneby visar, finns långt utanför storstäderna.
”Förortslöftet” förtjänar ändå uppmärksamhet. Rapporten är egentligen fem delrapporter på allt från demokrati, till arbetsmarknad, trygghet, skola och bostadspolitik. Ett imponerande sakpolitiskt program som binds ihop av målet att Sverige inte ska ha några särskilt utsatta områden 2030. Ett lite onödigt ambitiöst mål, givet rapportens många skarpa förslag.
”Att det också läggs fram av riksdagens näst minsta parti är en bedrift som visar att det trots intern splittring finns krut kvar i det gamla Folkpartiet. ”Carl-Vincent Reimers
Att det också läggs fram av riksdagens näst minsta parti är en bedrift som visar att det trots intern splittring finns krut kvar i det gamla Folkpartiet.
Liberalerna visar en nyfikenhet att lära av andra länders framgångsrika integrationsarbete. Från Danmark har man tagit förslaget att jobba mer med stadsbyggnad och öppna för strategiska rivningar av bostadsområden för att få bort de sociala miljöer som göder segregation, liksom att införa ett bidragstak.
Och från Frankrike har man låtit sig inspireras av arbetet mot islamistisk extremism. Bland annat genom att göra det enklare att stänga skolor som förespråkar extremism. Man vill också ändra lagstiftning för att stoppa finansiering av moskéer från länder som göder islamism, såsom Saudiarabien och Turkiet.
Dessa hårda åtgärder kombineras sedan med en tydligt marknadsliberal ekonomisk politik, och sociala insatser för att stärka drivkrafterna för egen försörjning. Exempelvis kan nämnas förslaget att göra de 100 000 kronorna skattefria och utöka kraven på motprestationer för försörjningsstöd i likhet med den modell som införts i Växjö.
Det mest intressanta är dock att Liberalerna nu verkar se behovet av en liberalism inom ramen för en nationell gemenskap. Pratet om ”mångfald” har i Förortslyftet ersatts med ”svensk mångfald”, en detalj som i själva verket visar på ett fotbyte. Man talar om vikten av ”att befästa de demokratiska, jämställda och sekulära värderingar som präglar vårt land” och om att ”skapa en mer inkluderande syn på vad det innebär att vara svensk”. Det följs upp av ett förslag om att införa fysiska samtal inom ramen för en medborgarskapsansökan och genom att införa en demokratikanon om den svenska demokratins framväxt i skolan. På denna väg bör man fortsätta.
Egentligen går Liberalernas digra program helt i den klassiska, socialliberala tradition som präglat partiet historiskt. Dessvärre har termen ”socialliberal” den senaste tiden mest kommit att förknippas med en allmänt slapp inställning till migrationsfrågorna och till kravlöshet i största allmänhet. Vad Liberalerna nu återigen visar är att det är precis tvärtom.
Frågan är om det räcker för att rädda partiet från väljarnas hårda dom efter inbördeskriget i regeringsfrågan.
