Carl-Vincent Reimers: En sjöfartsnation utan skepp
Representanter för marinen fanns på plats i dag vid Sjöhistoriska museet i Stockholm, där minnet av Fredrik Henrik af Chapman (1721–1808) högtidlighölls. På plats fanns också marinens musikkår från Karlskrona som bjöd på några musikstycken för de militära dignitärerna och det tjugotal gäster som satt i publiken.
Valet av musik verkade dock inte falla alla i smaken. ”Vad i helvete! Det där är ingen flottdefilieringsmarsch”, undslapp sig en äldre herre till sin granne i publiken. Att reglerna och traditionerna är många i de sjömilitära sammanhangen är knappast en överdrift.
Arvet från af Chapman är dock inte bara en militär angelägenhet utan något som berör hela Sverige och inte minst Karlskrona. Under stora delar av sitt liv studerade han skeppsbyggande och blev vid 60 års ålder chef för örlogsvarvet i Karlskrona. Där skulle han inte bara ägna sig åt själva skeppsbyggandet utan också åt att rationalisera produktionen.
af Chapmans största bedrift var att han gjorde skeppsbyggandet mer vetenskapligt, inte minst genom de skrifter och planschverk som han publicerade, och som nu finns för allmänheten att ta de av i Sjöhistoriska museets särskilda utställning. De får dessutom sällskap av Marinmuseum i Karlskrona som uppmärksammar 300-årsjubileet med en ny biografi om skeppsbyggaren.
”Tyvärr får man konstatera att Sverige de senaste decennierna halkat efter på båda dessa områden.”Carl-Vincent Reimers
Att Sverige har ett stolt förflutet som sjöfartsnation kan inte undgå någon som tar del av af Chapmans liv och verk. Det handlar inte bara om att marinen under hundratals år spelat en avgörande roll för rikets försvar, utan också om den sjögående handelns betydelse för det välstånd som ligger till grund för vår välfärd.
Tyvärr får man konstatera att Sverige de senaste decennierna halkat efter på båda dessa områden. Visst, vi bygger fortfarande ubåtar i världsklass, men vår flotta är gammal. Medelåldern på fartygs- och båtbeståndet ligger på 28 år. Detta i en tid när ryska toppmoderna fartyg varje dag prövar vår suveränitet i Östersjön. Och januaripartiernas försvarsuppgörelse – som visserligen tillför resurser – kommer i praktiken ersätta utdaterade fartyg snarare än att öka numerären.
Mindre känt är att denna utveckling också har ägt rum på den civila sidan. Trots att frihandeln i Östersjön ökat explosionsartat sedan 1990-talet har antal större svenskflaggade fartyg i handelsflottan minskat från 250 till bra 100 på ett tiotal år. Inte oväsentligt då handelsfartyg är avgörande i en tid av kris eller krig.
I Kungliga örlogsmannasällskapets rapport ”En marin för Sverige” konstaterar man att en tredubbling av marinens storlek skulle vara nödvändig för att Sverige på ett effektivt sätt ska kunna skydda alla delar av vårt sjöterritorium. Det får en att tänka på hur väl våra försvarspolitiker i dag egentligen förvaltar arvet efter af Chapman.
