En attack på friheten själv

Tyskarna kallar midnattstimmen då Tyskland kapitulerade den 8 maj 1945 för Stunde null, nolltimmen. 11 september var hela västvärldens nolltimme. Slutet på en världsordning där vi i väst på allvar trodde på den eviga freden, och början på något nytt.

Till en början var det för många oklart vad detta nya var. En del menade att konflikten mellan kommunism och liberalism hade ersatts av en ”civilisationernas kamp”, en global konflikt mellan islam och kristendom. En radikal och våldsbejakande tolkning av islam var ju just det som hade motiverat terroristerna att köra sina flygplan rakt in i Tvilllingtornen.

Men det nyktra tidsperspektiv vi i dag har visar att detta var fel. Kriget mot terrorismen var inte ett krig mot islam eller mot en annan kultursfär. Det var ett krig mellan friheten och dess fiender. Mellan de som tror på den liberala demokratin och de som vill skjuta den i sank.

Det måste dock sägas att 11 september, trots sin särställning i vårt medvetande, ur ett historiskt perspektiv inte var någon unik händelse. Den islamistiska terrorismen fanns både innan dess och efter. En lite bortglömd händelse är bombdådet som redan 1993 drabbade World Trade Center och som krävde sex människoliv, också detta genomfört av islamistiska terrorister.

Under de tjugo år som förflutit har också andra länder drabbats, inte minst de som bygger på samma västerländska frihetsideal som USA. Frankrike sticker ur detta avseende ut. Den bestialiska attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015 dödade tolv personer och riktade sig mot den verkliga kärnan i det fria samhället: yttrandefriheten.

Senare i november var det dags igen och då i betydligt större omfattning med attentaten mot caféer och en konsertlokal i centrala Paris. Återigen var det den västerländska friheten: njutningen, musiken och utelivet som stod på terroristernas dödslista. Som om det inte var nog slog terroristerna till igen 2016, då man på den franska nationaldagen 14 juli mejade ner 84 personer längs med strandpromenaden i Nice.

Det ska också sägas att några av de allra blodigaste islamistiska terrordåden ägt rum utanför västvärlden. 2007 utfördes en serie självmordsbombningar i Kurdistan i norra Irak som riktade sig mot den religiösa minoriteten yazidierna. Nästan 800 människor dödades.

Inte heller är terrorismen något unikt för de våldsbejakande islamisterna. Under hela efterkrigstiden var kommunistisk och nyfascistisk terrorism ett dystert inslag i Västeuropa. I Italien kallas åren mellan 1968–1982 för blyåren – anni di piombo – för de många terrordåd som drabbade landet. I augusti 1980 dödades 85 personer när en bomb på järnvägsstationen i Bologna detonerade. Bomben var utplacerad av den nyfascistiska organisationen Nuclei Armati Rivoluzionari. Och 1978 mördade kommunistiska Röda brigaderna den ledande italienske kristdemokraten Aldo Moro.

Även dåvarande Västtyskland drabbades hårt av vänsterterrorn. Mellan 1970 och 1998 mördade den kommunistiska terrorgruppen Röda armé-fraktionen 34 människor. En grupp som också låg bakom terrordådet mot den Västtyska ambassaden i Stockholm 1975 då två anställda mördades.

Nej, det som verkligen gör 11 september unikt är varken gärningsmännen eller terrorn i sig, utan den monstruösa omfattningen på dådet. Nästan 3 000 människor förlorade sina liv i tvillingtornen. Det är fler döda än vad det dog militärer och civila tillsammans i den japanska attacken mot Pearl Harbour på Hawaii 1941.

Därför är det heller inte svårt att förstå att USA betraktade dådet som en krigsförklaring. Men den var riktad inte bara mot Amerika, utan mot friheten själv.