Det går att kritisera islam utan att se varje muslim som ett hot

När Richard Jomshof menar att det finns väsentliga skillnader mellan den kristna humanism och individualistiska människosyn som växt fram i västvärlden å enda sidan, och den som gäller i många muslimska länder å den andra, delar jag hans bild. Men det som sedan följer är en fatalistisk syn på människan och på religion.

Problemet i Jomshofs argumentation är att han betraktar samhällsutvecklingen enbart med teologiska (och ganska suddiga) glasögon, men ignorerar allt annat.

Jomshof tar upp diverse religionshistoriska argument för att stämpla islam som en våldsreligion och kristendomen som fredens och kärlekens tro. Det blir ett närmast löjeväckande jonglerande med diverse historiska anekdoter som knappast ger en djupare kunskap om vare sig islam eller kristendomen.

I kristendomen finns, tvärtemot vad Jomshof hävdar, en ständigt pågående teologisk debatt om synen på våldsanvändning. Ett sådant tydligt exempel ges i Josua bok där Gud ”utrotade sju folk i Kanaans land och gav deras land i arv åt sitt folk” (Apg 13:19). I Bibeln finns åtskilliga andra exempel på dödande som knappast bekräftar Jesu kärleksbudskap.

Jomshof lyfter också Muhammeds illgärningar mot judar under islams första århundraden.

Låt mig då som en god lutheran också upplysa om Martin Luthers skrift ”Om judarna och deras lögner” (1543). En praktisk och av hatisk antisemitism genomsyrad instruktionsbok där Luther kallar judarna ”ett horande gudlöst folk”, och ger råd för hur de ska förslavas och fördrivas. I runda drag utgiven omkring 900 år efter Muhammeds illgärningar.

Eller låt oss rikta fokus mot Malleus Maleficarum (”Häxhammaren”) av den tyske prästen Heinrich Kramer. Ett välkänt exempel på de av kyrkans män utgivna instruktionsböcker som under tidig modern tid i Europa användes för hur man skulle tortera misstänkta häxor.

Som Jomshof märker är det inte svårt att hitta historiska belägg i kristendomen för religiöst motiverat våld, det som Jomshof ser i islam. Frågan är vilken vikt vi ska tillmäta dessa exempel i dag när vi talar om muslimers förhållande till demokratin?

Min uppfattning är att de flesta människor är mer än sin religion. Teologi och religionshistoria är inte irrelevant, men det ger heller inte en helt uttömmande bild av dess utövare. Jag är kristen och svenskkyrklig, men mina värderingar är inte nämnvärt formade av vare sig gammaltestamentlig grymhet eller luthersk antisemitism. Sannolikt gäller samma sak många av de muslimer som bor i vårt land.

Är detta att kasta in handduken för det våld och den förtryck vi i dag ser i islams namn, i Sverige och i övriga världen? Absolut inte. Islam är i dag en religion i kris som står inför ett allvarligt hot från den moderna islamismen. En våldsideologi som dessutom understöds av en del samfund i Sverige. Som liberal kommer jag alltid att kritisera och motarbeta islamismen, liksom de stater som genom islam upprätthåller förtryck.

Men den syn som Jomshof ger uttryck för kopplar den våldsbejakande islamismen till varje enskild muslim. En muslim är enligt honom alltid en potentiell våldsverkare, hur demokratisk han än må vara. Därmed sällar han sig till en fatalistisk syn på människan där hon reduceras till en simpel grupptillhörighet.

Den ignorerar alla de tusentals muslimer som lever i samklang med demokratin och respekterar individuella friheter. I stället kräver han att även dessa muslimer ska ta avstånd från Muhammeds illgärningar och jämför indirekt deras religion med nationalsocialismen – en helt hårresande jämförelse vars enda konsekvens är att han driver unga muslimer rakt in i islamisternas totalitära kult. Slutligen ber han dem att lämna islam.

Jag tackar Jomshof för att väljarna får ta del av denna ocensurerade version av SD:s islamkritik, i god tid innan riksdagsvalet.