Det är väl klart att EU behöver gemensamma bestämmelser?
I Karlshamn i söndags kunde man under festivalen Berättarkraft höra musikern och författaren Anders Teglund berätta om sina erfarenheter som cykelbud i Göteborg. Under ett och ett halvt års tid, under pandemin, levererade han mat för restauranger. Via en app förväntades han svara inom tre sekunder på ett uppdrag. Han cyklade i regn och snö. Han var en arbetare i den så kallade ”gig-ekonomin” eller plattformsekonomin, som det heter med ett annat ord. (Gig kommer från musikbranschen och betyder ”spelning”.)
Sådana berättelser finns det många av i Europa. Enligt Europeiska rådet arbetar cirka 28 miljoner människor i den så kallade gig-ekonomin, och denna gråzon av arbetsmarknaden ökar. 2025 räknar rådet med att siffran är uppe i 43 miljoner. Gråzonen består i att de som arbetar i detta formellt sett, hittills i alla fall, betraktats som egenföretagare, medan de villkor de arbetar under mer är att betrakta som en anställning. De som arbetar är nämligen minutiöst kontrollerade varje sekund av arbetsdagen. En annan liknelse som dyker upp i ens huvud när man lyssnar på föredraget är naturligtvis de helt oreglerade arbetsvillkor som fanns i den tidiga industrialiseringens fabriker. Man kan även höra om villkoren på Ekot, den 12 mars.
EU beslutade 2021 att göra något åt detta. Det har varit en lång resa sedan dess. Under buller och bång presenterades ett förslag i december. Sverige och många andra röstade då nej i parlamentet till att reglera villkoren. Förslaget fick dras tillbaka. Och här kommer vi in på den springande punkten. Svenska EU-parlamentariker tycker inte att EU ska lägga sig i detta, utan menar att den svenska arbetsmarknadsmodellen ska reda ut villkor på svensk arbetsmarknad – en gemensam ståndpunkt både från M, KD och även S.
”Den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar på tvärs mot resten av EU.”
Nå, låt oss konstatera att denna svenska arbetsmarknadsmodell, så omhuldad, trots allt har en och annan skavank. Den togs fram för nästan hundra år sedan i en tid då Sverige var sig själv nock, omvärlden låg långt borta och uppgörelser gjordes upp i styrelserum av herrar i kritstrecksrandiga kostymer. Ganska långt från den verklighet som EU har skapat, med en inre gemensam marknad och gemensam valuta. De uppdragsgivare som ”anställer” cykelbud som Anders Teglund, finns ju naturligtvis inte bara i ett, utan många länder. De är alltså gränsöverskridande.
Vad blev då resultatet av den nya lagen? Medan Europeiska rådet från början ville att det skulle vara tydligt vilka punkter som ska uppfyllas för att den enskilde ska betraktas som anställd, har förslaget nu vattnats ur så att det är upp till varje land att bestämma. Att betraktas som anställd ger bland annat rätt till sjukpenning och betald semester, och att utrustning inte ska betalas av den som kör runt – vilket är villkoren som gällt fram tills nu. Med det beslutade förslaget fortsätter alltså länderna att gå i otakt.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar på tvärs mot resten av EU. Det har blivit tydligt i flera fall. Resultatet blir märkligt, nämligen att den används som en snuttefilt för att förhindra förbättrade villkor för de arbetade – i detta fall den så kallade gig-ekonomin.
Är det inte bra underligt?
