Anders Gustafsson: Det är inte procenten som är problemet
På senaste kommunfullmäktige i Sölvesborg röstade ledamöterna ja till att ta bort den så kallade konstprocenten som har angivit att en procent av investeringskostnaden vid ny-, om- eller tillbyggnad av offentliga lokaler ska gå till konstnärlig utsmyckning.
Det är ett bra principiellt ställningstagande. En politisk utgiftsposts storlek ska i regel inte avgöras av procentmål, varken knutet till bruttonationalinkomst som när det gäller biståndet eller konsten knutet till investeringskostnaden. Att knyta utgifterna till en procent av en inkomst eller en annan utgift följer en förfelad logik som stirrar sig blind på kostnaden och inte resultatet.
Så ska inte politikerna handskas med medborgarnas pengar. En offentlig utsmyckning, biståndet eller en offentlig byggnad uppnår ju inte en viss kvalitet för att den kostar en viss peng. De offentliga inkomsterna och utgifterna varierar dessutom från år till år. Det är fullt naturligt att politikerna gör en prioritering mellan utgiftsposterna och bestämmer vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt givet förutsättningarna.
Tidigare har exempelvis Konstnärernas Riksorganisation varit ute och kritiserat Sölvesborg för att kommunen i och med detta skulle gå på tvärs med de mänskliga rättigheterna (pressmeddelande den 20 november 2018). Det är en löjlig kritik. Hur mycket pengar – en, två eller tre procent – som läggs på offentlig konst har inget med mänskliga rättigheter att göra.
Det är dock inte i denna fråga som det problematiska återfinns när det gäller Samstyrets syn på den offentliga konsten. Nej, vad som är mer oroväckande är att de i sitt handlingsprogram för Sölvesborg (punkt 200) vill välja bort ”utmanande samtidskonst” och i stället premiera ”tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö”.
Enligt SD-ledaren Jimmie Åkesson själv innebär detta att ”man ska köpa in konst som människor upplever som... ja, konst som inte splittrar, väcker anstöt eller provocerar, utan som de allra flesta kan tycka är fint och trevligt, och på det sättet skapa sammanhållning i stället för polarisering” (TT den 21 november).
Det vore att förminska den offentliga konstens och den offentligfinansierade konstens roll i samhället. Den behöver både tillåtas röra det "som folk tycker är fint och trevligt” och det utmanande, det som skaver och är obekvämt. Den offentliga konsten måste få ställa de kritiskt existentiella frågorna om vilka vi är, varför vi är de vi är och vilka vi skulle kunna vara. Detta är inte ett nytt påfund utan evigt inom alla konstnärliga former. Det finns ingen mening att ställa dessa två värden mot varandra. Båda är lika nödvändiga och det ”utmanande” ska inte avfärdas på förhand av våra politiker i politiska handlingsprogram. Många av de stora klassikerna var dessutom knappast några som skapade ”sammanhållning”, det är ett politiskt mål som konsten bör vara befriat ifrån.
Det ligger i tiden att kulturen ska uppfylla olika politiska syften. Krossa heteronormen skanderar någon! Uppnå mångfaldsmål skriker en annan! Kritisera den ”eviga tillväxten” ropar en tredje! Dessa politiska krav på konsten kommer ofta från rödgrönrosa håll eller inifrån kulturinstitutionerna själva.
Möjligtvis är reaktionen i Sölvesborg ett svar på detta. Men det är fel svar. Två fel blir inte ett rätt. Konsten behöver få vara fri och vi behöver den fria konsten.
