Sylvia Asklöf Fortell: De banbrytande bröderna fick proggvänstern att gå i taket
Förra helgen hände något som orsakade ett skalv på min flik av internet. Bröderna Herrey har släppt ny musik, 40 år efter sin storslam i Eurovision. I höst ger de en konsert på Göteborgsoperan. Biljetterna har sålts i rasande fart. Kommentarsfälten på Facebook och Instagram svämmar över av nostalgi, hjärtan och glitter.
Samma dag som låten lanserades, sändes en dokumentär på SVT om dem och deras 80-tal. Programmet fångar precis den anda som då rådde. 1984 var Sveriges kulturelit djupt begravd i proggens efterdyningar, med Björn Afzelius, Mikael Wiehe och Joakim Thåström som ledstjärnor. Det socialistiska budskapet satte normen i Kultursverige och ute på skolgården skulle man minsann inte tro att man var något.
Samtidigt bröt nya tider in, med föreställningar om att man kunde bli sin egen lyckas smed. Det fick vi lära oss i Fame, den tv-serie som mellanbrodern Richard dansade i. I inledningen säger en av lärarna: You want fame. But fame costs. And you start payin' right here. In sweat. Det var två kontinentalplattor som hastigt rörde sig på kollisionskurs mot varandra, den nya tidens tankar och idéer mot 68-vänsterns stelnande ideal.
I den miljön brakade Herreys bokstavligen talat in på scenen. Vita brallor, färgglada skjortor, guld på skorna. På svenska kan texten till Diggiloo-Diggiley verka nonsensartad. Den version som spelades in på engelska och släpptes i utlandet, var det inte. Diggiloo-Diggyley, life is going my way, when I'm walking in my golden shoes. Everything I ever dreamed of, has suddenly come true.
Och i bryggan inför sista refrängen: I thought my dream was a fantasy illusion, but when I woke up, I came to the conclusion: I can be what I want to, ohh...
Herreys var med ens överallt, i alla tidningar, på alla löpsedlar. ”Från den stunden, när vi kom hem på kvällen så hängde ju folk i träden utanför huset,” säger Per Herrey i dokumentären. Under 1984 och 1985 slog de folkparksrekord. 50 000 på Liseberg, 51 000 på Tivoli i Köpenhamn. De sjöng om Manhattan, Mitt hjärta slår samma slag, Crazy People och Sommarparty.
”På svenska kan texten till Diggiloo-Diggiley verka nonsensartad. Den version som spelades in på engelska, var det inte.”
Och med all kraft kolliderade de med den kontinentalplatta som rörde sig i andra riktningen. Deras skivor blev orättfärdigt, kan jag konstatera så här i efterhand, sågade av recensenterna. De var ju mormoner! Gick i kyrkan! Bröt på amerikanska! Okvädningsorden regnade över de unga killarna, som då var 17, 19 och 25. Den etablerade kultureliten tyckte inte något var elakt eller nedrigt nog att häva ur sig utan gav sig på dem, med hela sin väletablerade pondus. Thåström och Wiehe ser kräkfärdiga ut i ett klipp i dokumentären, när de får frågan, om de skulle kunna tänka sig att ställa sig på samma scen som Herreys? Yngsta brodern, Louis, berättar om att de blev kallade Hitlerjudend, vilket också visas i klippen i dokumentären. Själv hörde jag begreppet ”Hitlerdrängar”. Det fanns ingen ände på hur suspekta, löjliga, plastiga, töntiga, och tramsiga de ansågs vara.
I själva verket var de föregångare och bröt ny mark. De var ett klassiskt pojkband, vilket jag skrev om i en krönika för tio år sedan, 2014. På den tiden var begreppet okänt. När man ser de klipp som finns på YouTube, kan man konstatera hur proffsiga scenshower de hade - högt tempo, avancerad dans, klädbyten, klassisk hitmusik för 80-talet. För det blev de föraktade. I den svenska jantelagens anda gick det inte för sig att sticka ut. Man fick inte vara ”präktig” eller ”tvålfager” eller ”könlös”, vilket de också kallades. (Det är som bekant andra tider i dag.) Men fansen älskade dem.
”I själva verket var de föregångare och bröt ny mark.”
Tio år senare kryllade världen av pojkband.
Efter några år fick den yngsta brodern Louis nog. Inte nog med det. Deras skivor sålde i miljoner, men de hamnade i osämja med Bert Karlsson om sitt skivkontrakt. Det ledde till att Per senare blev jurist och sedan engagerad i musikerförbundet för att skydda artisters rättigheter gentemot stora skivbolag. Richard har varit mer i rampljuset - bland annat som riksdagsledamot för Moderaterna.
Så småningom föll Berlinmuren, kontinentalplattorna försköts, proggen dog och Sverige förändrades. Herreys nya musik är en effektiv, lätt nostalgisk hit som sätter sig efter en lyssning. Energin är det inget fel på och nu är de på sociala medier, i radio och i tv. Under torsdagens kväll var de även tillbaka på Eurovision-scenen. En liten del av mitt hjärta delar den revanschen.
