Civilsamhällets bidragsmun kan aldrig mättas
I ett öppet brev till biståndsminister Johan Forssell (M) manar en rad organisationer regeringen att inte dra ner på stödet till civilsamhället. Eller rättare sagt: de motsätter sig förslag på högre egeninsats, som har diskuterats av regeringen.
De beskriver bland annat att “Ju snabbare denna förändring fasas in, desto större blir konsekvenser [sic!] för demokratiarbetet och den omfattande och viktiga delen av svenskt utvecklingssamarbete som utförs med civilsamhället som aktör.“
44 organisationer har undertecknat brevet, bland andra Rädda Barnen, WWF, Svenska FN-förbundet, RFSL, Naturskyddsföreningen, Clowner utan gränser och Afrikagrupperna.
Men hur mycket vill regeringen då höja kravet på egen insamling?
Organisationerna skriver att det i dag “krävs en egeninsats på 5, respektive 10 procent, som ska utgöras av kontanta medel insamlade i Sverige.”
Upp till 95 procent (!) av deras finansiering består alltså av offentliga bidrag. Och nu diskuterar regeringen i stället att organisationerna bör samla in åtminstone 20 procent själva. Vi skattebetalare ska alltså fortfarande stå för 80 procent av civilsamhällets finansiering.
”Civilsamhällets grundtanke är nämligen enkel: det ska drivas av medborgare och vara åtskilt från staten.”
Att 44 organisationer har gått samman i ett upprop för att påtala att 80 procent bidrag är för lite, säger en del om dagens civilsamhälle. Att de i stället anser (helt oförblommerat) att en nästan hundraprocentig offentlig försörjning är fullt rimligt, talar också om en total brist på självinsikt.
Det är trots allt dina och mina pengar det handlar om. Snarare än att kräva finansiering, borde organisationerna själva motivera varför de över huvud taget ska få ta del av offentliga medel.
Men hur hamnade vi här? Civilsamhällets grundtanke är enkel: det ska drivas av medborgare och vara åtskilt från staten. Det har historiskt också byggts på just frivillighet av engagerade medborgare. Och det är i grunden en fin tanke. Bidrag från egen insamling har varit kärnan i verksamheten. På engelska kallas dessa organisationer NGO:s (Non-Governmental Organisations) på svenska översatt till icke-statliga organisationer.
Men hur icke-statliga är de egentligen i dag? Och hur fritt är vårt civilsamhälle när de är så beroende av statliga stöd för att upprätthålla sin existens?
I och med att det krävs allt mer bidrag för att upprätthålla den egna organisationen har det skett en zombiefiering av hela verksamheten. I dag krävs inget brett engagemang för att organisationerna ska finnas kvar. De får pengar ändå. I längden riskerar skattefinansieringen dessutom att kväva andra ideella initiativ. Hur ska man som engagerad privatperson kunna konkurrera med stora statliga bidrag?
Argumentet att det riskerar att bli stora konsekvenser för demokratiarbetet är också återkommande när bidragskranen dras åt. Man kan undra om det verkligen är ett hot mot demokratin eller ett hot mot den egna försörjningen?
Civilsamhället har till stor del utvecklats till en bidragsindustri, som ofta tycks verka för att skapa arbete åt de egna aktivisterna. Det är varken fritt eller levande. Eftersom organisationerna avlönas nästan uteslutande av staten, har de också blivit en del av staten. Precis som brevskrivarna påpekar, hade många av dem inte funnits om det inte hade varit för offentliga bidrag. Kanske bör man bara börja kalla dem för sitt riktiga namn: statliga organisationer. Det hade åtminstone varit ärligt.
