Carl-Vincent Reimers: Blir tufft för Andersson att vända väljarflykten till SD
Sveriges riksdag har återigen valt Magdalena Andersson till statsminister, och denna gång ser det betydligt enklare ut för henne att faktiskt tillträda sitt ämbete. Med obstruerande miljöpartister ur vägen ligger vägen öppen för ett valår med Rosenbad som socialdemokratiskt kampanjkontor.
Man kan förstå att detta även kommer att utnyttjas hämningslöst i det kommande valet. ”Borgarna vill avsätta Sveriges första kvinnliga statsminister!”, kan man redan nu höra S-funktionärer pumpa ut för att fösa ihop folket till ett följsamt valboskap. Som man alltid gjort i S ses makten, oavsett pris, som en förutsättning för att kunna regera vidare, inte som ett hinder.
Frågan är om den strategin verkligen kommer att fungera denna gång.
”I stället är det till höger i politiken som vi i dag ser det största politiska medvetenheten om kultur- och ordningsfrågornas betydelse.”Carl-Vincent Reimers
Att Sverige nu får en första kvinnlig statsminister är utan tvekan historiskt, men det mest intressanta med Andersson är faktiskt hennes kvalifikationer, inte hennes kön. Tittar man närmare på dessa ser man en politisk ledare som är antitesen till Stefan Löfven. Från en folklig svetsare från Ångermanland får nu arbetarrörelsen en världsvan nationalekonom från Uppsala, med ena foten i Bryssel, som främsta ansikte utåt.
Betydelsen av detta socialdemokratiska image-byte ska verkligen inte underskattas. Om Löfven hade ytterst svårt att motta flyttströmmen av besvikna, arbetarväljare från S till SD i grind, är det svårt att se hur Anderssons skulle lyckas bättre.
Varken hennes doktorandstudier vid Handelshögskolan, studievistelse vid elituniversitetet Harvard, eller det faktum att hon kan rabbla statens budgetregler i sömnen kommer knappast att lugna dem som i S ser ett parti som har svikit sina gamla ideal om ett tryggt folkhem som vilar på skötsamhet, samt en stabil nationell gemenskap.
Ingenstans i landet är denna trend tydligare än i industritunga Blekinge, där de traditionella S-väljarna övergett S en masse för att i stället sätta sitt hopp till SD.
I ett sådant läge behöver Socialdemokraterna en ledare som förstår att den kulturella dimensionen i politiken hänger ihop med den ekonomiska. Är Andersson den ledaren? Tveksamt.
I stället är det till höger i politiken som vi i dag ser det största politiska medvetenheten om kultur- och ordningsfrågornas betydelse. Att en välfärdsstat utan basal respekt för lag och ordning havererar. Att kravställande i skolan och i integrationen är a och o. Att den grova brottsligheten är ett gift för samhället som måste botas.
Det är inte bara populism, utan handlar om värderingar. Just nu ser vi ett moderat parti som återknyter till en tradition av frihetlig konservatism och ett Kristdemokraterna som profilerar sig som borgerlighetens tydligaste välfärdsparti. Men också ett Liberalerna som – de svaga väljarsiffrorna till trots – har visat sig sitta på konstruktiva och framåtsyftande lösningar i integrationsfrågorna.
Det faktum att Andersson redan är statsminister behöver inte heller bli den fördel i riksdagsvalet som spinndoktorerna på Sveavägen 68 tänker sig. Tvärtom kan det ytterligare spä på bilden av Andersson som elitens kandidat mot en högeropposition med örat betydligt närmare marken.
Om Andersson kommer att kunna leverera skarpa svar till väljarna när debattens centrum kommer kretsa kring gängskjutningar, kriminalitet, segregation och migration återstår att se. Klart är i alla fall att det kräver mer än en duktig ekonom för att ta sig an de frågorna på ett framåtsyftande sätt.
