Sofia Nerbrand: Barn ska inte få bli rånare

Tonåringen ”Filip” har blivit rånad och utsatt för två rånförsök. ”Jag gav bort allt jag hade. De var så många och så aggressiva. Men till och med efter jag tagit av allt blev jag sparkad och slagen, de spottade på mig”, berättar han. Några jämngamla tar hans tillhörigheter på en välfylld busstation, men ingen av människorna omkring honom lyfter ett finger för att undsätta honom. Trots att han ropar ”Ring polisen” och ”Hjälp!”.

Hur kan det komma sig att så många vänder ner blicken? Varför tar inte fler vuxna sitt ansvar och sätter gränser? Och varför rånar barn andra barn?

Anmälningarna om ungdomsrån har mer än fördubblats sedan 2015, enligt Kaliber. Från att främst ha varit ett storstadsproblem har antalet anmälda rån mot ungdomar under 18 år ökat även i mindre städer. Många av de misstänkta rånarna är i dag så unga som 13–14 år. Kriminella gäng rekryterar barn, ända ner till 10 års ålder, för att utföra grova brott. Dels för att cyniskt utnyttja att de inte är straffmyndiga, dels för att få en återväxt.

Polisen vittnar om att brottslingar i övre tonåren närmast är förlorade och att det just är rekryteringen av de riktigt unga som måste upphöra för att färre ska bli kriminella. Brottsförebyggande rådet har funnit att pojkar som döms för rån och flickor som lagförs för våld eller hot mot tjänsteman, som första brott, är de som har störst risk att fortsatt begå många brott. En tidig brottsdebut och en mer avancerad brottslighet än andra jämnåriga är också vanligare bland unga som fortsätter att begå många brott.

Snabba cash, spänning och makt är några saker som lockar de unga. Många är också inne på att ungdomskriminaliteten beror på socioekonomiska faktorer. Visst kan fattigdom och utanförskap vara en viktig förklaring, men det kan aldrig bli en ursäkt. Att lära sig att stjäla är fel och att man inte får skada andra går att lära sig i tidig ålder även om man växer upp i miljöer där det saknas jobb och pengar.

Polismästaren Carin Götblad lade ut texten i P1 Morgon (4/10) om vikten av föräldrars insatser. Det är framför allt i hemmet som barn behöver lära sig normer, samspel, respekt, socialt umgänge och att ens beteende får konsekvenser. De föräldrar som inte klarar av att uppfostra sina barn behöver få stöd och fungerar det ändå inte behöver socialtjänsten vidta åtgärder tidigt.

Carin Götblad hävdar att all forskning visar att insatserna behövs i förskole- och lågstadieåldern. Det är alldeles för sent att omhänderta tonåringar, för då har det gått för långt. Men det är inte bara socialtjänsten och skolan som bör engagera sig. Alla vuxna har ett ansvar att uppföra sig och föregå med gott exempel, men också att kliva fram och säga till bråkstakar på biblioteket, badhuset och busshållplatsen. Att åtminstone ringa polisen när en ”Filip” blir rånad.

Att ta bort ungdomsrabatter och förstärka rättsväsendet är bra, men det räcker inte. För som Carin Götblad säger: ”Vi kan inte ha ett samhälle där polisen åker till lågstadieskolor för att uppfostra barn”. Det har hon helt rätt i. Vuxna i många olika roller måste reagera mycket tidigare och mycket tydligare när barn begår fel.

Att den nära omgivningen inte sätter gränser, ställer höga förväntningar och bestraffar dåligt uppförande är varken snällt eller ansvarstagande. Det är livsfarligt, både för individen och samhället.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet