Petter Birgersson: Även lärare har rätt att försvara sig
Våldet i skolan drabbar både elever och lärare. I extrema fall har människor fått sätta livet till, som i skolattackerna på gymnasieskolan Latinskolan i Malmö 2022 och grundskolan Kronan i Trollhättan 2015, eller blivit allvarligt skadade som i knivattackerna i Eslöv 2021, Trelleborg 2021, och Kristianstad 2022. I Blekinge tidigare i år förekom flera fall med knivhot och våld på skolor, i ett fall grep en lärare in och stoppade en pojke som hotade två flickor med kniv.
De och andra attacker mot skolor har fått till följd att skolpersonal och elever i dag får lära sig inte bara hur man utrymmer en skola vid brand, utan också om ”inrymning” – hur man skyddar sig på bästa sätt inne i skolan om någon kommer in med vapen redo att mörda.
Debatten om metallbågar, vakter och videoövervakning på skolor är inte längre främmande för Sverige. Få skolor kan i dag stå så öppna som förr, men det är på många sätt förvånande att säkerhetstänkandet inte har kommit längre, få stora arbetsplatser skulle acceptera så låg nivå på skalskyddet som det många svenska skolor har. Det är ingen rolig utveckling, men tyvärr skyddar inte heller talet om öppenhet särskilt väl mot grova våldsdåd.
Det extrema våldet äger inte rum i ett vakuum. Våldet förefaller också ha blivit en större del av många lärares vardag. Trelleborgs Allehandas reporter Peter Ottosson har i en serie granskat de anmälningar om våld på kommunens skolor och vad som ligger bakom dem.
En lärare berättar att hon blev slagen ungefär en gång i veckan under två år, bland annat genom att få ett antal stolar kastade på sig. Hon talar om att skolledningen inte tar våldet på tillräckligt allvar, om problematik med att klara av barn med svåra npf-diagnoser i vanliga klassrum och om föräldrar som i dag har en annan attityd till de egna barnens uppförande än föräldrar hade förr.
En annan lärare berättar att hon blivit slagen när hon skyddat de andra barnen och att man som lärare inte får eller vågar ta tag i eleven som slår – istället återstår att ställa sig som en slagpåse mellan barnen.
Det är svårt att leda i bevis vad som har blivit sämre eller bättre mot förr. Men det är svårt att komma undan att flera extrema våldsbrott har inträffat de senaste åren och att många lärare upplever en skolmiljö där de utsätts för våld och där deras auktoritet är fråntagen dem.
Risken att själv bli anmäld och bli av med jobbet om man som lärare griper in fysiskt påverkar säkert också lärares trygghet. Det är högst rimligt och rätt att agera för egen säkerhet och de andra elevernas säkerhet om en elev blir våldsam. Lärare borde snarare få mer utbildning i hur de ska agera när situationer eskalerar mot våld, hur man skyddar sig själv och i vilka fall det är rätt att ingripa fysiskt och hur det i så fall bör ske.
Och det förebyggande arbetet då? Det är självfallet viktigast av allt att barn växer upp med goda förebilder och att de får rätt hjälp när det saknas. Men det står inte i någon som helst motsats till att lärare måste ha möjlighet att lösa hot- och våldssituationer när de uppstår framför näsan på dem. Det kan trots allt inte förväntas att alla familjebrister, samhällsmisslyckanden och personliga svårigheter ska lösas i klassrummet.
