Är vissa kvinnoliv mindre värda än andra?
Under massakern i Israel den 7 oktober var kvinnor och barn måltavlor. Hamas-terrorister beordrades av sina chefer att rikta in sig på våldtäkter och tortyr av specifikt barn och kvinnor. En video som spreds på sociala medier visade en naken kvinnokropp köras runt och vanhelgas. Män spottade på henne och skrek allahu akbar. Och i Sverige firades morden och det sexuella våldet i bilkaravaner längs våra gator.
Men det tog hela två månader efter massakern för FN:s kvinnoorganisation UN Women, att gå ut och fördöma attackerna. Konstnären Stina Wollter menade på sociala medier först att uppgifterna om Hamas våldtäkter var lögner. Hon tog däremot senare tillbaka det och grät ut i TV efter massiv kritik.
Men även om våldtäkterna och det grova sexuella våldet emellanåt förnekades var det oftast bara tyst från annars så högljudda vänsterfeminister och kvinnorättsorganisationer. Samtidigt gick det inte att påstå att man inte visste vad som skett. Bilder och vittnesmål hade kablats ut om det urskillningslösa våld som kvinnor utsatts för. 84 kvinnor hade kidnappats och andra hade våldtagits, lemlästats, halshuggits, och ännu värre.
Så varför var det så tyst?
I tidningen Fempers (den 9 mars) diskuterar Catrin Lundström, biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet frågan. Hon menar att det grova våld som kvinnor utsattes för den 7 oktober ofta har reducerats till en fråga med motsatta poler om antingen antikolonialism eller islamism. Lundström påpekar att man måste bereda plats även åt den dödade kvinnan på lastbilsflaket “trots att hon befinner sig på 'fel' sida av konfliktlinjerna”.
Få konflikter tydliggör så väl vänsterns postkoloniala idévärld som Israel-Palestina-frågan. “Det väpnade motstånd som sker just nu i Gaza anser jag är heroiskt” menade Andreas Malm, som är humanekologi vid Lunds universitet. I Lundbergs text beskrivs även att Malm har benämnt Hamas pogrom som en “antikolonial” kamp. Men så har även en mängd vänsterdebattörer vinklat attacken: som en reaktion på kolonialt förtryck, en frihetskamp. Mona Sahlins tidigare integrationsutredare Masoud Kamali hyllade Hamas attack den 7 oktober och i en text menar han att Israel bedriver ett “kolonialt” krig i Gaza.
”För dem spelar det heller ingen roll om den lemlästade kvinnan på flaket skulle varit vänster eller om hon var klimataktivist.”
För den postkoloniala vänster är Israel en symbol för imperialism. Varje våldshandling är berättigad, eftersom den anses utföras mot ockupationsmakten Israel. Och det här gäller naturligtvis inte enbart Israel. Även vi i västvärlden betraktas som kolonisatörer. Den postkoloniala vänstern ser inte människovärde, de ser vad de betraktar som ojämlika maktstrukturer.
För dem spelar det heller ingen roll om den lemlästade kvinnan på flaket skulle varit vänster, om hon var klimataktivist, hbtq-person eller om hon inte hade någon stark åsikt i Israel-Palestina-frågan alls. Hon var en representant för Israel, och därför en förövare.
Så är kvinnor lika mycket värda? Nej, åtminstone inte för den postkoloniala vänstern.
