Anders Gustafsson: Åh nej, snart är det val igen

Tyvärr får man väl tillägga. För val till Europaparlamentet brukar inte vara något att hänga i julgranen, eller borde man säga midsommarstången?

Allmänna val brukar beskrivas som en fest för demokratin. Det kan man knappast säga om EU-valen.

Vem minns vad det senaste valet handlade om? En enda stor EU-fråga som diskuterades som etsat sig fast på allmänhetens näthinna? Hur många vanliga väljare kan ens räkna upp tre parlamentariker som vi väljare skickat till Bryssel? Minns du ens själv vilken kandidat som fick just din röst?

Själva EU-valrörelserna brukar handla mer om partierna är för eller emot EU. Eller om vem som är mest för, eller mest emot. trots att EU-inträdet ligger decennier bakom oss. Eller så handlar debatten om nationell politik förklädd som EU-politik. Den viktigaste frågan, vad EU ska göra i framtiden hamnar allt som oftast i skymundan.

Gång på gång får EU-valen underkänt av väljarna. Eller hur ska man annars förstå att blott 55 procent av de röstberättigade i Sverige gick till valurnorna i det senaste EU-valet?

Det var dessutom en förhållandevis hög siffra. 1999 var valdeltagandet så lågt som 39 procent.

Efter förra valet konstaterade fyra forskare på Dagens Nyheters debattsida att det är ” långt kvar innan valet till Europaparlamentet kan ses som ett europeiskt val. Det handlar snarare om 28 nationella val och valkampanjer” (DN den 12 juni 2019). Det finns mycket lite som talar för att det blir annorlunda nästa år.

Mellan valen är medias intresse för vad som händer i Europaparlamentet inte särskilt stort. Och inte undra på det.

Att förstå sig på hur beslutsprocessen i EU går till är inte det enklaste. Jag tycker själv att detta är komplext, och då sysslar jag ändå med politik varje dag. Hur ska då gemene man kunna förstå sig på rådets, parlamentets och kommissionens inbördes relation när ny politik ska tas fram?

Avsaknaden av både ett europeiskt partiväsende och europeiska medier gör att den mediala granskningen och den folkliga kontrollen över vad parlamentet gör haltar betänkligt.

Detta är inget EU-kritiskt inlägg. Rysslands anfall mot Ukraina visar tydligare än någonsin på vikten av EU. Klimatfrågan – där EU gör väldigt mycket bra – kräver europeiskt samarbete. När det kommer till migrationen måste vi samarbeta inom EU. Den inre marknaden och den fria rörligheten är fantastiska.

Men som EU-vän måste man också kunna säga att vissa saker inom EU inte fungerar bra.

Tanken med ett direktvalt parlament var att öka den folkliga delaktigheten. En fin tanke, men har det verkligen blivit så? Knappast. Någon gemensam europeisk offentlighet har inte växt fram – och kanske inte heller kan göra det på grund av den språkliga mångfalden. Om nu esperanto får ett oväntat uppsving, kanske det ändrar sig men dit lär det vara långt kvar.

Vad vi ska ha i stället är en öppen fråga. Ett parlament som utses indirekt via de nationella parlamenten? Inget parlament alls, utan nöja oss med kommissionen och rådet? Beslutsprocessen borde hur som helst blir mer transparent.

Jag har ingen färdig plan på hur EU-samarbetets struktur bör förändras – men EU-valet, det kan vi gott vara utan.