Vackert språk – men Sven-Eric Liedman svarar inte på frågan
Tidens smala näs. Tankar i en vilsegången tid
Författare: Sven-Eric Liedman
Förlag: Albert Bonniers
”Jag är otidsenlig. Halva mitt liv levde jag i en tid som var mycket olik vår. Jag präglades av den. Men nu känner jag mig främmande för det samhälle som omger mig”.
Denna känsla av främlingskap i samtiden är idéhistorikern Sven-Eric Liedman inte ensam om att uppleva. Men till skillnad från många andra i samtidsdebatten har han något som gör honom huvudet högre än de flesta; den gode professorn har ett språk som få andra. Detta, faktiskt mer än innehållet i sig, gör det lätt att vara läsare av hans böcker. Med ”Tidens smala näs. Tankar i en vilsegången tid” är det alls inte annorlunda.
”Men till skillnad från många andra i samtidsdebatten har han något som gör honom huvudet högre än de flesta; den gode professorn har ett språk som få andra.”
Liedmans ärende är att påminna om att som vi lever nu så lever vi i den förestående undergångens tid. Klimathotet låter sig inte kompromissas med. Och i detta läge kommer det absurda gensvaret från våra folkvalda: ”Känslan av maktlöshet stärks av politikernas oförmåga att verkligen göra något åt hoten”.
Boken är i mångt och mycket en förkastelsedom, en vidräkning med det marknadssamhälle där medborgaren reducerats till konsument. Liedman säger sig vilja ersätta detta med ett annat. Här blir han dock otydlig. Han vill inte avskaffa kapitalismen, däremot ”höggradigt dämpa dess makt”. Med politiken ska kapitalet ”sättas på plats”. Och vilka är de ”djärva idéer om ett samhälle helt annorlunda” från demokratins genombrott som författaren vill se omsatta idag?
Sida upp och sida ner, all denna njutbara och samtidigt upprörande läsning. Men detta infernaliska ”hur” dröjer sig kvar obesvarat.
