Thomas Korsgaards återkomst till Jylland är inget annat än mästerlig
En dag kommer vi att skratta åt det
Författare: Thomas Korsgaard
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Weyler förlag
Det finns få karaktärer som jag tänkt på lika ofta som pojken Tue, huvudpersonen i Thomas Korsgaards – delvis självbiografiska – romantrilogi. Minst en gång i månaden har han dykt upp i mina tankar efter att jag läste den första boken i serien, ”Om någon skulle komma förbi”, för två år sen. Porträttet av den strulige pojken, som växte upp i misär och som blev varm i kroppen av en bild på James Dean, var både kaxigt enkelt och komplext – och gick rakt in i hjärtat på mig.
Så visst fanns det ett korn av nervositet när jag satte mig för att läsa den andra delen, ”En dag kommer vi skratta åt det”. Tänk om Korsgaard tappat förmågan att både kärleksfullt och glasklart skildra familjen och fattigdomens psykologiska konsekvenser? Tänk om karaktärerna som jag i den första boken kunde se framför mig in, på bara rynkorna och leendet, hade blivit platta?
Det var onödig oro, visade det sig snabbt. Den andra delen är precis lika mästerlig som första. Nu har Tue blivit tonåring – och hålan Norre Ørum där han bor om möjligt ännu mindre. Kvar finns familjen som han älskar, men också är livrädd för. Knytnävarna, fattigdomen och hoten gjorde Tue livrädd i den första boken, men i den andra har ett uns av motstånd och ”Fuck it” smugit sig in. Måste livet se ut så här? frågar han sig och ser på misären och sin familj. Svaret är självklart nej – men jag är så glad att Korsgaard valt att skriva om det.
