Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons
Kultur

Suggestiv och långsam pusseldeckare av modig debutant

Deckarskribenten Kerstin Bergman debuterar som författare. Gästrecensenten Maria Näslund finner en lågmäld pusseldeckare som står över trender och ängslighet.
bokrecension • Publicerad 10 oktober 2020
Detta är en recension i Blekinge Läns Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Kerstin Bergmans bakgrund som deckarexpert visar sig i blinkningar och referenser till klassiker.
Kerstin Bergmans bakgrund som deckarexpert visar sig i blinkningar och referenser till klassiker.Foto: Andreas Gruvhammar
Deckare

Oskuld och oleander

Författare: Kerstin Bergman

Förlag: Southside Stories

Deckare och spänningsromaner växer som bekant på träd och man kan plocka alla sorter året om. Många böcker blir det, men av alla debutanter i denna genre så tror jag att Kerstin Bergman är den allra modigaste. Hon är nämligen deckarexpert; i sitt arbete läser hon och skriver om andras kriminalromaner, föreläser i ämnet och sitter i Svenska Deckarakademin.

Hennes egen berättelse är en lågmäld pusseldeckare som sticker ut genom att stå över trender och ängslighet. Utgångspunkten – huvudperson med tungt relationsbagage återvänder till sina barndomstrakter – är däremot helt i tiden och ett populärt grepp bland dagens deckare.

Annons

Vi följer Iris Bure som ska städa ur sin faster Irmas hem på Ekerö, ett hus som Iris själv bott i som barn. Knappt har hon börjat rota i kartonger och skåp förrän en okänd besökare kommer och gräver i trädgården på nätterna. Samtidigt hittar Iris spår i huset som tyder på att Irma kanske inte var den oskyldiga tant som alla trodde. Grannen Barbro förstärker misstankarna och tillsammans med barndomsvännen Jonas börjar Iris gräva i både papper och jord.

”Det blir istället stämningen som driver spänningen; den är suggestiv, lagom kuslig och skapar en perfekt miljö för en gammaldags pusseldeckare.”

Det är en imponerande långsam historia. Iris är berättare och hennes inre monolog dominerar texten. När det fungerar som bäst är hon våra sinnen som med skärpa förmedlar målande beskrivningar av miljöer och människor. Kerstin Bergman har öga för detaljer och vet hur man framkallar bilder från nu och då. Trädgårdarna doftar, gamla prylar får liv och boken är som en hel burk med madeleinekakor redo att förflytta Iris och läsare till barndomens idyll, men också mörker.

Problemet är att berättaren vill redogöra för allt. Med något som liknar redovisningsplikt får vi veta hur det känns när Iris vaknar, vad hon äter och hur mätt hon blir, vilken stol hon sitter på och att hon går och lägger sig när hon blir trött. Allt ska med, vilket gör att man ibland längtar efter att författaren ska släppa ut oss ur Iris huvud – eller att en redaktör hade dödat ett antal älsklingar. Även själva deckarintrigen påverkas när det inte lämnas mycket utrymme för egna tankar bredvid Iris funderingar.

Det blir istället stämningen som driver spänningen; den är suggestiv, lagom kuslig och skapar en perfekt miljö för en gammaldags pusseldeckare.

Kerstin Bergmans bakgrund visar sig i blinkningar och referenser till klassiker – poäng för boktiteln – men också i mer humoristiska metakommentarer, som när Iris säger att hon nog har läst för många deckare eller funderar på hur det brukar gå till vid en mordplats i böckernas värld.

Fotnot: Kerstin Bergman är deckarrecensent för denna kultursida. Därför recenseras hennes bok av Maria Näslund, Göteborgs-Posten.

Maria Näslund
Annons
Annons
Annons
Annons