Regissören Jean-Luc Godard är död

Första långfilmen "Till sista andetaget" (1960) tillhör de tidigaste och mest inflytelserika i genren, med Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg i huvudrollerna. Under 1960-talet gjorde han en rad filmer, bland andra "Föraktet" (1963), "Alphaville" (1965) och "Utflykt i det röda" (1967).

Godard föddes 1930 i Paris. Föräldrarna var av fransk-schweizisk härkomst och när Jean-Luc Godard var fyra år flyttade familjen till Schweiz.

Godard var ingen flitig biobesökare, utan hävdade att hans filmintresse väcktes via en essä av André Malraux om den psykologiska sidan av filmen. Han började umgås i kretsar av filmintresserade ungdomar, så kallade "cine-clubs", och flyttade till Paris 1949 där han skrev in sig för studier vid Sorbonneuniversitet – utan att dyka upp på föreläsningarna.

1950 började han skriva filmkritik, så småningom för den inflytelserika tidskriften "Cahiers du cinéma". Han umgicks med andra blivande stora stjärnor på den franska filmhimlen som Francois Truffat, Claude Chabrol och Jacques Rivette.

När han återvände till Schweiz för att bo hos sin mamma sedan föräldrarna separerat, fick han låna en filmkamera av en vän och satte igång att själv regissera kortfilmer. Flera av dem, "Charlotte och Véronique" och "Alla pojkar heter Patrick", väckte uppmärksamhet. När vännen Francois Truffaut övergav en filmidé om en småskurk och hans flickvän frågade Godard om han kunde göra verklighet av manuset,

Truffaut hade nyligen skördat stora framgångar med "De 400 slagen" och hans ryktbarhet hjälpte till att marknadsföra det som till slut blev "Till sista andetaget". Filmen gjorde Jean-Paul Belmondo till en stor stjärna och Godard tilldelades pris för bästa regissör vid filmfestivalen i Berlin.

Han hade uppmärksammat en ung dansk modell, Anna Karina, i en reklamfilm och erbjudit henne en roll i "Till sista andetaget". Men hon tackade nej, eftersom rollen innebar en nakenscen. Hon spelade istället i hans "Den lille soldaten". Filmen förbjöds på franska biografer eftersom den behandlade kriget i Algeriet. Först 1963 gick den upp på bio och då var Anna Karina och Jean-Luc Godard redan gifta. Hon blev hans musa och spelade i åtta av hans filmer.

– Det var som "Pygmalion". Jag var Eliza Doolittle och han var min lärare, sade Anna Karina i en intervju med The Guardian 2016.

Paret skilde sig 1965 och Godard gifte om sig med skådespelaren Anne Wiazemsky 1967. Fram till sin död levde han med schweiziska filmskaparen Anne-Marie Miéville i staden Rolle vid Genèvesjön.

Under det sena 60-talet och hela 70-talet påverkades Jean-Luc Godard av den vänsterinfluerade tidsandan och inspirerad av majrevolten i Frankrike gjorde han dokumentärer i marxistisk anda. Han var en av rösterna som stängde ned filmfestivalen i Cannes 1968, i sympati med studentrevolterna i Paris.

1980 återvände han till mer traditionellt filmskapande. Filmen "Leve kärleken!" från 2001 sågs som ett slags comeback, även om han hade fortsatt att göra filmer under 80- och 90-talen. 1987 och 1998 mottog han två heders-César. 2010 års "Film socialism" tilldelades han en heders-Oscar för.

Han slutade aldrig att experimentera: 2014 års "Adieu au language" (på svenska: Farväl till språket) gjordes helt i 3D och sågs som ett uttryck för regissörens behov av att ständigt förnya sig själv. Den sista filmen blev "Le livre d'image", en essäfilm han beskrev som ett "undersökande av den moderna arabiska världen". Filmen tilldelades en speciell Guldpalm vid Cannesfestivalen och sågs som ett värdig avslut på en mer än femtio år lång karriär.