Ratched – slående vackert skräckdrama med riktningsproblem
Ratched
Visas: Netflix
Skådespelare: Sarah Paulson, Jon Jon Briones, Judy Davis, Cynthia Nixon, Sharon Stone med flera.
Omdöme baserat på 8 av 8 avsnitt.
Många minns antagligen Gökboets syster Ratched som den vardagligt och byråkratiskt ondskefulla sjuksköterskan med en förkärlek till ordning och reda. Men hur blev hon sådan? Det är det som serien vill utforska i denna så kallade prequel, alltså ett drama som utspelar sig före ett annat drama. För några veckor sedan var det Kurt Wallander som fick en yngre version av sig själv, och nu är det alltså dags för denna iskalla nådens ängel att få sin ursprungshistoria berättad.
Serien börjar med att Mildred Ratched anländer till stan för att ta anställning på mentalsjukhuset. Samtidigt i en närliggande stad har ett prästmord begåtts, och mördaren ska läggas in just här. Visst finns en koppling. Tack vare sin list och totala brist på samvete, åtminstone så länge det hjälper henne framåt, blir Mildred anställd som nattsköterska trots att inga positioner egentligen finns tillgängliga.
Serien är seriöst supertjusig – rent bildmässigt. Vyerna, färgerna, kostymerna, allt är putsat till perfektion och mentalsjukhusets ljusblå och smått inbjudande och på samma gång sterila linjer ger en skarp kontrast till de hemskheter som begås innanför väggarna. Eller hemskheter och hemskheter, det beror kanske på vilken tid en tillhör. Men seriens skildring av metoder som lobotomering och hydroterapi, som innebär bad i 48-gradigt vatten följt av ett isbad, känns i hela kroppen när jag tittar. Som jämförelse kan sägas att 42-gradigt vatten är nog för att ge brännskador.
Att en serie lyckas med att ta sig under huden på det sättet får ändå anses vara ett bra betyg. Regissören Ryan Murphy har också lånat några av Hitchcocks grepp och låter några skräckscener utspela sig i blinkande grönt eller rött ljus, gärna i samspel med en närvarande ljudbild och musik som har förmågan att förhöja de riktigt läskiga scenerna. På det sättet är serien en fröjd att se. Sarah Paulson i huvudrollen är dessutom perfekt rollsatt, med sin förmåga att förmedla både genuina omvårdnadskänslor och djupa trauman i samma karaktär. På pluslistan står också Cynthia Nixon som den lesbiska presschefen Gwendolyn och Sharon Stone som Lenore Osgood, en hämndlysten Cruella de Ville-arvtagerska i vitt.
Det tråkiga är att serien känns ordentligt överlastad sedd till handlingen. Intrigen är spretig, och persongalleriet brett och svårhanterligt. När nästintill varenda karaktär uppenbart lider av grava psykiska problem är det svårt att se mer än ett avsnitt åt gången utan att bli mentalt trött. Framåt sjätte avsnittet tappar serien totalt riktningen och förvandlas till ett sentimentalt ödesdrama om syskonband.
Jag hade väntat mig en Mildred Ratched som långsamt hårdnade i kanterna, blev mer och mer av den lobotomerande nådens ängel som vi minns från filmen. Det sker inte. Men en säsong 2 är i görningen, och jag hoppas innerligt att allt räddas upp där.
