Petra Mede närvarar i varje ord sin självbiografi
Skam och högmod i Sävedalen
Författare: Petra Mede
Förlag: Norstedts
Jag hör Petra Medes röst från första raden till sista, nästan, medan jag läser hennes självbiografi ”Skam och högmod i Sävedalen”. Det känns tryggt. Jag har skrattat åt hennes lakoniska självironi och smarta iakttagelser förr. Boken inleds med en svettig försäljare av en komplicerad och otroligt dyr mattvätt, följer med till en begravning och hem till Bromma där Petra Mede bor granne med sin ursprungsfamilj. Utan kryst lyckas hon drastiskt och osentimentalt återberätta barndomens höjdpunkter och lågvattenmärken, blanda med lite tankar om döden och medelålderns insikter om livet, insprängt i återbesöket i Sävedalen utanför Göteborg där hon växte upp.
Jag är inne i en period av hemlängtan och kanske är det därför jag blir så trygg när jag inser att jag också har kollektiva barndomsminnen kvar från en uppväxt i Sverige på 70- och 80-talen. Det är klassiska vänta-på-rummet-medan-kompisen-och-hens-familj äter middag (alla har varit med om det, ingen erkänner att de tillhörde en sådan familj), Lill-Babs förkortade hälsenor, bröderna Herreys (Petra Medes favorit var Louis, herregud? Men okej, Richard Herrey visste om att han var söt, det har hon rätt i), någon tände eld på skolan (på Bodaskolan i Borås var det bombhot varje fredag eftermiddag under vårterminen jag gick i åttan, för att vi skulle få gå hem tidigare) och föräldrar vars uppfattning är att det vackraste en människa kan få göra på sommarlovet är att gå på utedass.
”Högmod är så mycket roligare, och svider mindre, än skam. Även om det förstås bara rör sig om olika sidor av samma mynt.”
Precis som jag använde nyordet hen ovan, återberättar Petre Mede sin barndom med eftertankens och erfarenhetens krassa humor och distans – kanske är det därför hon koncentrerar sig mer på barn-Medes högmod än skam? Den finns där, absolut, men en verklig sårbarhet blir det aldrig riktigt fråga om. Högmod är så mycket roligare, och svider mindre, än skam. Även om det förstås bara rör sig om olika sidor av samma mynt.
”Skam och högmod i Sävedalen” går att sortera in i en kategori självbiografier med många amerikanska föregångare: Tina Feys ”Bossypants”, Mindy Kalings ”Is everyone hanging out without me?” och Sarah Silvermans ”The bedwetter” för att nämna några omåttligt populära exempel. Jag tror att jag läst dem allihop och i konkurrensen står sig ”Skam och högmod i Sävedalen” mer än väl. Det är dråpligt och lättläst och som sagt – väldigt Petra Medeskt. Tänk om man skulle få läsa mer där komedienn-rösten brister lite grann? Det vore spännande! Men det är inte min business. Kanske har jag bara gått på myten om den gråtande clownen lite för hårt.
