Nadja Evelina blickar bakåt

Den som inte har hört "Vad fan är det med mig" en enda gång under våren har förmodligen tillbringat sin tid under en sten. Singeln har hög rotation på radiokanalerna och är en del av Nadja Evelinas kommande album "Aska, glitter och annat som försvinner med vinden".

Nadja Evelinas första, kritikerrosade, album "Vi" kom 2019. Och om den första skivan var "ett hjärtekrossaralbum" så är uppföljaren mer en nostalgitripp. Hon började skriva den före pandemins intåg, men det senaste årets märkliga inramning har i stor utsträckning påverkat låtarna.

– Jag började gräva i känslan av nostalgi, och den känslan har inte direkt blivit svagare under pandemin. Jag har längtat mycket efter att vara fri. Jag har grävt mycket i min uppväxttid i Bollnäs för det var en tid då jag verkligen kände mig just fri. Den längtan har nog förstärkts av att man har suttit hemma och väntat på att livet ska börja igen, säger hon.

Den känslan är hon inte ensam om – i nyliga intervjuer har artistkollegor som Benjamin Ingrosso, Sarah Klang och Molly Sandén vittnat om hur pandemin har gjort att nostalgin smugit sig in i skapandet. Att blicka tillbaka har dock medfört en mindre positiv sidoeffekt för Nadja Evelina:

– Det har gjort att jag känner mig gammal! Vilket ju är himla löjligt att säga när man är 25 år, haha. Men det kanske hänger ihop med pandemilivsstilen också, man har ju inte kunnat stöka så mycket liksom. Det har på gott och ont stått lite still i livet här och nu, säger hon.

Nadja Evelinas svenska pop har ända sedan debuten jämförts med Melissa Horn och Veronica Maggio. Även om hon har andra influenser, som Umeåduon Dolce och indieräven Simon Norrsveden, blir hon framförallt glad över jämförelsen med Maggio.

– Jag har lyssnat mycket på henne och man kommer liksom inte ifrån henne, framförallt inte om man är en kvinnlig artist som skriver på svenska. Hon har varit så himla inflytelserik och jag är glad att det hörs att man verkar i hennes anda, säger hon.

Kritiker och fans har också hyllat Nadja Evelina för hennes personliga och ärliga texter. Att skriva så är ett bra sätt att ge ord åt sådant som gör ont, menar hon.

– Jag mår verkligen bra av själva skrivandet och försöker att inte tänka så mycket på att det är ganska personligt. Folk relaterar ju ändå alltid till sig själva när de lyssnar på musik så i slutändan handlar det inte så mycket om mig och vad jag personligen har upplevt, som vissa relationer som jag inte har förvaltat på det sätt jag önskat.