Mörkt, nära och varsamt om glesbygdens folk

Kriminologen håller koll på verkligheten: ger råd om kriminalitet och kriminella, uppväxtmiljöer och deras betydelse. Författaren skriver: skapar berättelsen, väljer ord och formulerar meningar.

Debuten och Leo Junker-kvartetten utspelar sig i Stockholm. Men i ett par romaner har han begett sig utanför sin nya hemstad och återvänt till uppväxten på Hallands landsbygd. För även om ”Den enögda kaninen” och ”Oktober är den kallaste månaden” (båda i subgenren glesbygdsnoir, den senare en ungdomsnoir) har mer diffusa miljöskildringar så nog måste dessa utspela sig på samma orter som ”Järtecken”?

Hans tidigare noir-romaner i glesbygd var skisser och förövningar. Nu har Christoffer Carlsson skrivit på verkligt allvar. ”Järtecken” utspelar sig vid Simlångsdalen och Toftasjön, i samhällen som Marbäck, Tolarp och Skedala. Polishuset finns någon mil bort i Halmstad.

Om man tänker sig författaren vid tangentbordet och kriminologen bredvid honom, så har författaren nu också fått en andra diskussionspartner: bygdeskildraren. Även denne, som ser till att landsbygdens folk skildras trovärdigt, är förstås Carlsson själv; den han kunde ha varit om han inte flyttat och utbildat sig till kriminolog.

Året är 1994. Ett hus brinner. Inuti det nedbrunna huset ligger en död kvinna, Lovisa. Utanför huset hittas Edvard, hennes fästman, av polisassistenten Vidar. Den så kallade rättvisan har sin gång och Edvard döms för mord. Den egentliga lösningen – och rättvisan – kommer att dröja till 2017.

Theo, från ung skolpojke till vuxen man, är nog huvudperson. Eller så är detta ett manligt triangeldrama mellan Theo, hans morbror Edvard och Ivar, som med tiden blir före detta polis. Theo har järtecknet, liksom Edvard hade och hans far. Som de var, så blir och är man. Det vet ju traktens invånare. Och det vet man, eller får minsann lära sig, själv också.

Kriminalroman, enligt omslaget. Också en polisroman, en del av berättelsen skildrar polisens icke-arbete. En roman om ett brott, anges på försättsbladet. Brottet, det grundläggande brottet, är samhället. Här som hos Sjöwall/Wahlöö. De livsvillkor vi växer upp med, de fördomar vi bär på, de järtecken vi ser hos andra. Verkan och orsak.

Fast ”Järtecken” är främst en glesbygdsroman med tillägget noir. Landsbygdens människor, de som aldrig kom härifrån, skildras nära och varsamt med samma dubbla författarpuls som livet på landsbygden. En mer långsam rytm och en snabbare stads- och världsrytm som pulserar strax bredvid. Till exempel när tsunamin i Thailand och attacken på en militärkonvoj i Afghanistan sker långt där borta men samtidigt så nära, här på Christoffer Carlssons halländska landsbygd.