Lysande reportage om vargattacken på Kolmården

Vargattacken” är ett enastående stycke journalistik: folkbildande, fördjupande och upprörande. Titeln är dock för snål, boken handlar nämligen om oerhört mycket mer än en enskild vargattack. Lars Berge tar oss med till djurparkernas historiska början, försöker reda ut människans fascination för att umgås med djuren och visar på baksidorna med djuren i fångenskap.

Tanken på att gå in i en djurpark igen känns konstig efter läsningen. Den oskyldiga besökarblicken är i alla fall förlorad för alltid. Ändå: många starka barndomsminnen kommer från djurparksögonblick, kanske särskilt för oss som var barn i Borås. De mäktiga elefanterna och girafferna på savannen, känslan av att stryka en sträv getpäls på Barnens zoo, shetlandsponnyns varma breda rygg under barnkroppen på ponnyridningen.

Djurskötaren Karolina växte upp som ett av Borås alla djurälskande barn, och till skillnad från de flesta av oss andra som skrev ”veterinär” eller ”djurskötare” på raden för drömyrke i barndomens Mina vänner-böcker gjorde hon allvar av sina drömmar om att jobba med djur.

Hon var elefantexpert från början. Men hon var också den av Kolmårdens djurskötare som ansågs vara en auktoritet på vargområdet, vargarnas ”mamma”, som det hette. Flera av de andra vargguiderna hade dragit sig ur varghanterandet, eftersom de inte kände sig välkomna i varghägnet.

”Vargattacken” tar sin början i varghägnet den ödesdigra förmiddagen 17 juni 2012, just när kollegan Sofie har börjat sakna Karolina som varit inne i varghägnet mycket längre än normalt. Sofie går in i hägnet för att leta. Ser först en regnjacka ligga på marken. Sedan ett par regnbyxor, som är rivna. Till slut Karolinas sargade kropp. Skräcken djurskötaren känner när hon inser vad som har hänt Karolina och darrande tar sig fram till matslussen som är närmaste utgången, låser upp hänglåset med skakande fingrar och sjunker ihop på andra sidan gallret – den är så väl beskriven att jag knappt andas på flera sidor.

Men den som tror att ”Vargattacken” är den sortens bok, som bara målar upp ett dramatiskt skeende och skapar spänning av en tragisk händelse, tror fel. Karolina är på ett sätt kärnan i boken; den hade inte skrivits utan hennes död. Samtidigt går Lars Berge på djupet med i stort sett hela västvärldens förhållande till djurparksdjur, utan att det blir tung läsning. Eller jo, tung på så vis att berättelserna är mörka; han berättar om tillfångatagna och dödade delfiner, desperata djur som försöker rymma från sina hägn, många slakter på grund av att djuren blir för många. Men läsningen är alltid lätt, spännande som i en thriller.

Storyn om Kolmårdens djurpark, till exempel. Sveriges största och mest kända djurpark, ett av Nordens mest kända turistmål. Kolmården var en liten håla som folk lämnade, innan djurparken skapades och skapade jobb och framtidstro 1965. Delfinshowerna ökade attraktionskraften ytterligare, safariområdet där man åkte i egen bil bland vilda djur spädde på. Projektet ”Närkontakt Varg” som gick ut på att besökare fick gå in i varghägnet var tänkt som infotainment, folkbildning och upplevelse i ett.

I ”Vargattacken” visar Lars Berge att attacken på Karolina inte alls kom som en blixt från klar himmel. Vargexperter från andra länder säger att de aldrig skulle gå in ensamma i ett hägn, så som det var standard att vargguiderna gjorde i Kolmården.

Berge tar reda på att incidenterna där vargar bitit besökare eller hotat vargguider i Kolmården var ganska många. Våren 2011 omringar vargarna en guide som tror att hon ska dö. Hon slutar jobba med vargarna. Bara någon vecka före Karolinas död är det annan guide – Sofie, som sedan ska hitta Karolina – som råkar ut för att en av vargarna markerar mot henne. Med facit i hand är det tydligt: någon ansvarig borde ha satt stopp för att skötare gick in ensamma till vargarna. Det tyckte också Norrköpings tingsrätt som dömde Kolmårdens dåvarande zoologiske chef för arbetsmiljöbrott, inkluderande vållande till annans död. Djurparken fick också betala skadestånd till Karolinas familj.