Leandoers längtan blir stimulerande läsning
Längta hem, längta bort
Författare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Natur & Kultur
Jag är gissningsvis inte ensam om att i de fall en bok har ett personregister först och främst bläddra igenom det, och liksom låta denna anhopning av namn initialt skvallra om bokens karaktär. I Kristoffer Leandoers omfångsrika essä ”Längta hem, längta bort” – om flykten, exilen och hemlösheten i litteraturen – har Sigmund Freud fått flest sidträffar, följd av Marcel Proust och – David Bowie! Ja, förstnämnda (som dog i engelsk exil) går ju att tillämpa i alla möjliga sammanhang, och en litterär gigant som Proust är förstås svår att undvika i största allmänhet, i synnerhet kanske för en frankofil som Kristoffer Leandoer. Men Bowie, då? Ja, här har popsnillet rentav fått äran att inleda essän, nämligen genom uppgiften att han under sina globala konsertturnéer hade för vana att ha med sig ett omfattande bibliotek. Tillsammans med det faktum att David Bowies egna texter inte sällan rör sig kring det transformerande och nomadiska, har detta exempel på litteraturens rotlösa mobilitet fungerat som en lämplig och ovanligt handfast metafor för den här bokens ärende.
Kristoffer Leandoers stilistiskt förnämliga rundmålning av litteraturens hemma och borta – från Juvenalis till Joyce, Poe till Plath, Tolkien till Tokarczuk, och med den landsförvisade romaren Ovidius exiltillvaro i Tomis som den rikhaltiga essäns urbild – är konstant stimulerande läsning. Bokens sömlösa övergångar mellan flykten och förvisningen i rent faktisk mening och hur litteraturen, bildkonsten, filmen och populärkulturen utnyttjat motiven i mer genomgripande existentiella bemärkelser – jorden är vårt hem, men var och en av oss befinner sig här bara på tillfälligt besök – berikar och breddar perspektiven.
”Ja, våra drömmar och vår längtan har väl i alla tider ömsom slagit rot, ömsom spridit sig för vinden,”
I 22 välfyllda kapitel utvecklar Kristoffer Leandoer tematiska tankegångar med hjälp av mängder av exempel ur diktares och andra konstnärers liv och verk, där även utforskande eller eskapistiska science fiction- och fantasyromaner ges utrymme. Genomgående i boken handlar det hur som helst om såväl inre som yttre konflikter mellan det bofasta och det kringflackande, eller om hur ”dubbel hemhörighet” inte sällan också betyder ”dubbel hemlöshet”, vilket han illustrerar med namn som Kipling och T.H. White. Sistnämnda mentala, kulturella och språkliga predikament löper som en röd tråd också hos en ”tudelad” Milan Kundera eller V.S. Naipaul, som av någon anledning saknas här. Möjligen en randanmärkning, men dock.
Kapitlen om de tidsmässigt och geografiskt mer specifika strömningarna, som symbolismen i Paris kring förra sekelskiftet – en konstnärlig rörelse vars utövare till stor del bestod av ”främlingar, landsflyktiga, rotlösa” – eller om mellankrigstidens oroliga värld – där diktare och tänkare som Hannah Arendt, Christopher Isherwood, Joseph Roth och Stefan Zweig alla brottades med frågor om tillhörighet och flykt – är förstås givna i sammanhanget. Ja, våra drömmar och vår längtan har väl i alla tider ömsom slagit rot, ömsom spridit sig för vinden, och i just den ”kombinationen av flyktighet och oföränderlighet har litteraturen och konsten sina livsvillkor, därför kan de förbereda oss för en rörlig värld stadd i ständig förändring.”
