Kampen med oss själva
Det är vi som är klimatet. Hur man räddar världen.
Sakprosa
Författare: Jonathan Safran Foer
Översättning: Nik Ruth Persson
Förlag: Norstedts
När Jonathan Safran Foers 99-åriga mormor låg döende i hans föräldrahem, satt han vid hennes sida och skrev på den här boken. Hon var 20 när hon flydde från nazisterna som närmade sig hennes polska hemby 1941. Hon sa: "Jag kände att jag måste göra något." Alla visste egentligen hur det skulle gå för judar, men en del stannade ändå kvar. Flera av Foers släktingar mördades också av herrefolket.
Berättelsen ramar in boken och ger den en djupt mänsklig dimension.
Jonathan Safran Foer är en amerikansk skönlitterär författare. Hans första klimatbok var "Eating animals" ("Äta djur") som kom 2009 och hamnade på New York Times bestsellerlista.
Al Gores film "En obekväm sanning" från 2006 var för Jonathan Safran Foer en "intellektuell och emotionell uppenbarelse". Men något saknades i Gores att göra-lista: Ät mindre kött! Varför tog han inte med det? Nästan säkert därför att det skulle dämpa den entusiasm filmen ville väcka, tror Jonathan Safran Foer. (Jag fann det omnämnt i den åtföljande boken och än mer i boken "En obekväm uppföljare" från 2017).
Att nå tvågradersmålet kräver nästan ett mirakel. Och om vi når det lämnar vi ändå till våra barn (inklusive Jonathan Safran Foers två söner, eller min egen lilla sondotter) en mycket fattigare och farligare värld. De kommer att leva under starka krafters våld på ett helt annat sätt än vi i den äldre generationen – stigande havsnivåer, krig om resurser, fler farsoter, svält, värmeböljor, översvämningar...
Jonathan Safran Foer liksom de flesta av oss andra inser att vi borde ta klimatforskarnas varningar på allvar. Men den känslomässiga effekten av detta är kort, mycket kort.
Vi förstår, men bryr oss för lite. Jonathan Safran Foer söker förklaringar i vår evolutionära historia. Han har slutat med kött. Mejeriprodukter åker ut efter den här boken.
Den starkaste delen av boken är hans dialog med sin egen själ. Den är en djupborrning i den mänskliga naturen som får mig att tänka på Shakespeares dramer. Där förstår man bokens titel.
Ofta och särskilt från högerkanten sägs att det lilla som jag, eller lilla Sverige kan göra är ändå så lite. Det väger lätt på den stora vågen. Sådant slaktas omsorgsfullt av Jonathan Safran Foer. Både det lilla och det stora behövs. Individuella beslut har makt. Ett enastående exempel är Greta Thunberg. Alla kan aktivera en "komplex rekursiv dynamik". Alltså, vårt exempel sträcker sig långt bortom oss själva. Det fick jag lära mig i söndagsskolan.
Det finns några oklara saker i boken, men det förtar inte mitt omdöme:
Vilken stark klimatbok detta är!
