Historiker belyser slaveriets vardag i svenskkolonin S:t Barthélemy

Öns befolkning uppgick i början till cirka 750 personer, varav ungefär en tredjedel var slavar. Med tiden växte den fria befolkningen, men även slavarnas antal. Först den 9 oktober 1847 avskaffades slaveriet på S:t Barthélemy och under senare år har flera riksdagsmotioner föreslagit att 9 oktober ska utropas till en nationell minnesdag över slaveriets avskaffande, men så har ännu inte skett. Motståndare till att inrätta en minnesdag har ansett att den svenska kolonialhistorien är en alltför perifer och obetydlig del i den svenska historien för att förtjäna detta. Vissa organisationer uppmärksammar dock den inofficiella minnesdagen.

Historien om svenska Saint Barthélemy är förvisso inte okänd, men enligt historikern Fredrik Thomasson som under ett tiotal år har forskat kring kolonin råder det i Sverige en dubbel minnesförlust kring det här koloniala projektet: dels när det gäller svenska övergrepp mot den svarta befolkningen, dels kring hur Sverige ansträngde sig att bli en kolonialmakt, men misslyckades.

I sin nyutkomna högintressanta bok ”Svarta S:t Bathélemy” fyller Thomasson en stor kunskapslucka kring Sveriges koloniala historia, tack vare sin forskning i ett arkiv som tidigare har förbisetts av svenska historiker, det vill säga arkivet från den svenska domstolen på S:t Barthélemy.

Med hjälp av rättegångsdokumenten belyser han det svenska förtrycket av både öns slavar och den fria, färgade befolkningen. Indirekt kastar dokumenten även ljus över livsvillkor och föreställningar hos slavarna och deras herrar.

Via de enskilda rättsfallen som för representera de större linjerna i den koloniala regimen förvandlas människorna till kött och blod. Varje slavägare hade till exempel rätt att själv ge sina slavar upp till 29 piskrapp som godtycklig bestraffning – om man ville att slaven skulle bestraffas ytterligare kunde man överlämna honom eller henne till de koloniala myndigheterna för verkställande.

Beviskraven för att döma en slav till en hård kroppsbestraffning var mycket låga – eller nästan obefintliga. Till exempel blev slaven och frisören Jean-Pierre i början av 1800-talet misshandlad med en käpp av en vit man, på grund av en skämtsam kommentar, som eventuellt handlade om den sistnämndes tunna hårväxt. Slaven tog enligt vittnen tag i käppen för att värja sig mot slagen och gick sedan därifrån. I den svenska kolonialdomstolen gick den vite mannen fri, men Jean-Pierre dömdes till 32 piskrapp på grund av det simpla faktum att han hade försvarat sig och därmed i teorin kunde ha skadat den andre.

Ett annat talande rättsfall som Thomasson tar upp gäller den ofria tvätterskan Suzanna som hade blivit så brutalt misshandlad av sina ägare att djupa köttsår hade uppstått. Enligt domstolen hade ägarna förvisso begått en förfärlig gärning, men de kunde inte straffas för detta. Däremot konfiskerade kolonialmyndigheterna Suzanna och såg till att hon såldes till en ny ägare på en slavaktion. Hennes vidare öden är okända; förmodligen hamnade hon på en annan ö i närheten. Pengarna från auktionen gick till råga på allt tillbaka till ägaren, som därmed även ekonomiskt gick skadeslös från händelsen.

En annan viktig sak som Thomasson visar är att förhållandena på det avlägsna S:t Barthélemy inte alls var okända i Stockholm. Inte minst för att de viktigaste rättsfallen skickades till Högsta domstolen för prövning.

Utan överdrift kan man nog konstatera att Thomassons bok är det viktigaste som hittills har skrivits om den svenska kolonin. Därtill på ett fängslande, tankeväckande och läsvärt sätt.

Apropå tankeväckande: Mellan åren 1812 och 1845 var slavkolonin S:t Barthélemy för övrigt i den svenska kungafamiljens personliga ägo, nämner Thomasson. En sådan sak är också värd att fundera över.