Frostensons ”F” är en bok att hatälska
F
Författare: Katarina Frostenson
Förlag: Polaris
I sin recension av Katarina Frostensons förra bok ”K” skriver Jens Liljestrand att K står för: kaos, kris och kulturförakt. Jag var övertygad om att han hade fel och trodde att K stod för Katarina. Läser hennes senaste boken ”F” och hade en idé om att att F skulle kunna stå för Frostenson och att KF då skulle bli Katarina Frostenson. Jag hade fel. Ser en promotiontrailer från förlaget Polaris där författarinnan själv berättar att F står för frihet och är tänkt som en pendang till den ofrihet hennes man Jean Claude Arnault förstås upplever på Skogome-anstalten på Hisingen i Göteborg. Ett specialfängelse för sexualbrottslingar. Arnault blev ju dömd för våldtäkt.
Precis som i ”K” vandrar Frostenson runt i litterära landskap som för att bevisa att tillhör man koryféerna, ja då är man per definition oskyldig. Är man så fantastiska, som hon och maken, då blir man utsatt för avund och förtalskampanjer. Här är namedropping till höger och vänster. Referenser till omväxlande Dostojevskij, Oscar Wilde och Bob Dylan. Ett av de mest gripande ögonblicken i boken är faktiskt när hon berättar hur hon som akademiledamot är med och tar emot Zimmerman när han långt efter den officiella prisceremonin dyker upp en kväll i Börshuset för att få sin medalj. En liten blyg man i huvtröja. Vilket omedelbart får Frostenson att tänka att hon också borde skaffa sig en sådan. En tämligen banal reflektion, men den står ut genom sin enkelhet i en bok som är så överlastad av litteraritet, försvarstal och dåliga ursäkter att den nästan imploderar. Hur kan en så här begåvad människa ägna sig åt detta?
Det skulle varit lätt att döma ut den här boken. Men det går inte helt. Den är skriven på ett bländande språk. Kanske bara en poet kan skriva så vacker prosa?
Oscar Wilde, apropå honom, säger att det inte finns bra eller dåliga böcker. Böcker kan bara vara moraliska eller omoraliska. Detta är en omoralisk bok. Men jäkligt bra. Om paradoxen tillåts?
Vilket språk. Vilken text. Det är svårt att fatta att den franske elektrikersonen från Marseille fått ett sådant språkrör. Eller två rättare sagt. Den briljante Horace Engdahl är ju också en av Arnaults tillskyndare och tycks besöka honom i fängelset stup i kvarten.
Engdahl – Frostenson – Arnault. Snacka om ménage á trois! Strindberg, von Essen och Wrangel framstår nästan som barnungar.
Kärlek och vänskap är komplicerade saker.
”Oscar Wilde, apropå honom, säger att det inte finns bra eller dåliga böcker. Böcker kan bara vara moraliska eller omoraliska. Detta är en omoralisk bok. Men jäkligt bra. Om paradoxen tillåts?”
