Filmrecension: Snyggt förpackad kometångest

Astronomidoktoranden Kate Dibiasky (Jennifer Lawrence) upptäcker den framrusande besten. Hennes professor, Randall Mindy (Leonardo DiCaprio), ler belåtet men när de börjar räkna på omloppsbanan förvandlas hela han till en ångestfylld grimas.

En komet stor som Mount Everest kommer alltså med 100 procents säkerhet att slå ner på jorden om sex månader. Det betyder tack och hej till allt liv.

Detta vetenskapligt belagda faktum inleder "Don't look up". Hur tas det emot av världen?

Precis lika samtidsirrationellt som förväntat. De två panikslagna astronomerna hamnar snabbt i det ovala rummet med USA:s president (Meryl Streep). Men hon har fullt upp med en politisk kris. Och plan B, att släppa nyheten om världens undergång till medierna går heller inte så bra. Men professor Mindy lyckas bra i de efterföljande mätningarna. Kate däremot, blir snabbt hånad i meme-form på sociala medier.

Många börjar också fråga sig om kometen verkligen existerar? Inte ens när den syns med blotta ögat – och rörelsen "Just look up" (titta bara upp) bildas för att öka medvetenheten om hotet – vilar konspirationsteoretikerna på hanen. Sekundsnabbt bildas motståndsrörelsen "Don't look up" (titta inte upp) med presidenten som ivrig påhejare.

Och så vidare. Samtidens idioti är väl sammanfattad i Adam McKays roliga och lätt ångestframkallande stjärnparad. Kometen får väl ses som en metafor för klimathotet och samtidens ambivalens, punktvisa panik eller totala förnekelse inför detta existentiella hot skildras med snyggt förpackad fingertoppskänsla.

Adam McKay inledde sin karriär med mästerliga nonsenskomedier ("Step brothers", "Anchorman"). Men om man har tittat noga så har ett visst mått av patos alltid legat och bubblat under tramset. På senare tid har han regisserat, skrivit och/eller producerat mer tydlig senkapitalistisk kritik, som finanskriskomedin "The big short" och tv-serien "Succession".

"Don't look up" är ur det perspektivet Adam McKays magnum opus, där han med USA:s bästa skådespelare som ess i rockärmen driver tesen att okontrollerad kapitalism bara leder åt ett håll: Armageddon.

Och det gör han minst lika konsekvent som Stanley Kubrick en gång i tiden häcklade kalla kriget-rädslan i "Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben".