Filmrecension: Nostalgisk dubbeldribbling

"Äntligen en ny Space jam!" sade ingen. Förutom filmbolaget och möjligtvis de kämpande biograferna.

Precis som originalet med Michael Jordan från 1996 utspelar sig aldrig "Space jam: a new legacy" i rymden. I stället äger den stora matchen plats inne i Looney Tunes-världen, inne i ett datorspel, inne i en algoritm, nere i serverhallen i källaren på filmbolaget Warner Brothers. Eller något sådant.

Basketproffset LeBron James är en typisk idrottsfarsa som pushar sin tolvårige son Dominick till att följa i hans fotspår. Men grabben har andra talanger, han har faktiskt designat ett eget tv-spel och drömmer om en karriär som speldesigner. Sensmoralen "LeBron borde låta grabben vara sig själv" fortsätter att dunkas in fram till filmens sista minut.

Den första kvarten av filmen är hyfsat enkel att komma underfund med. Men det blir allt mer komplicerat då LeBron kallas in till Warner Brothers huvudkontor för ett möte om att bli filmstjärna. Professionella idrottare som försöker bli skådespelare? "Det funkar aldrig!" säger Lebron. En slags meta-ironi som dribblar bort sig själv.

Men tydligen har filmbolagets dator andra planer. En algoritm kallad Al G. Rhythm (som tar mänsklig form i Don Cheadle) vill använda LeBrons kändisskap för att – ja, jag vet inte, ta över världen? Al G kidnappar Dominick och tvingar LeBron att spela en basketmatch där en stor del av mänsklighetens öde också plötsligt står på spel.

Till sin hjälp får LeBron de bortglömda karaktärerna från Looney Tunes-gänget: Snurre Sprätt, Daffy Anka, Lola Kanin med flera. LeBrons lag är dock utspridda över olika världar från Warner Brothers mest kända filmsuccéer:"Matrix", "Harry Potter", "Batman", "Wonderwoman" och så vidare.

Det går i en galen takt och när den stora matchen börjar skruvas tempot upp ytterligare. De datoranimerade varianterna av Looney Tunes möter ett toppat "Goon squad" med NBA och WNBA-spelare som har förvandlats till animerade halvgudar av eld och vatten, muterade spindlar och tidsförskjutande robotar.

Snart sköter datorerna det mesta i filmen, vilket inte är så dumt. Matchen blir faktiskt riktigt underhållande. Även om den anarkistiska energin från originalet saknas. Däremot är det svårt att inte bli trött på staplandet av referenser. Det är meningen att fungera som smarta blinkningar till en äldre publik men framstår som slapp cynism och nöter snart ned tålamodet.