Filmrecension: Blodig och oljig Cannes-vinnare

Jodå, visst går det att skämta om innehållet i ”Titane”. ”Du vet, den där filmen om en tjej som är seriemördare och har sex med en bil, blir gravid och blöder motorolja ur brösten”. Och visst stämmer den ytliga innehållsbeskrivningen – men stannar man vid den gör man både sig själv och filmen en otjänst. För årets Guldpalmsvinnare i Cannes är en riktigt bra film som ska tas på allvar. Samtidigt som man konstaterar att den är knäpp, vild och helt oförutsägbar. Bara det är i sig värt beröm.

Handlingen i korthet (det vore verkligen synd att avslöja för mycket): efter en bilolycka får unga Alexia en platta av titan inopererad i huvudet och går efter operationen ut och kramar en bil.

Ett antal år senare har hon vuxit upp till att bli en långbent modell med uppdraget att lättklädd locka publik till en bilutställning. Hon har rakat håret på sidan så att titanplattan ska synas. På natten har hon våldsamt sex med en bil och börjar också ta livet av en del personer hon möter. Efterlyst av polisen krossar hon sin näsa och tejpar brösten för att se ut som en pojke. Sedan tar hon kontakt med chefen på en brandstation och hävdar att hon är hans sedan länge försvunne son.

Nog så om handlingen. Det känns nästan som om jag redan har berättat för mycket, å andra sidan finns det få som nu kan få samma omvälvande upplevelse som vi fick som såg den på urpremiären i Cannes i juli. För omvälvande och omskakande är den. En body horror-film som David Cronenberg skulle vara stolt över, en blodig seriemördarthriller men också under allt detta en humoristisk (vänta tills ni sett ett gäng brandmän dansa till Zombies gamla hit ”She´s not there”) och finstämd berättelse om sorg, saknad och kärlek. Det finns en mängd bottnar i ”Titane”, som man sakta upptäcker.

Julia Ducournau debuterade med den utmärkta ”Raw”, om en ung flicka som får smak för människokött. Redan med film nummer två har hon vunnit ett av den internationella filmvärldens finaste priser. Vi får hoppas att detta inte påverkar henne så att hon börjar göra mainstream-filmer. Vi behöver geniala och provokativa regissörer.