Dags för coronasäkrad Vårsalong

Ett fyrtiotal små lergubbar i gasmask möter besökaren på Liljevalchs. "Håll avstånd" manar verket av Stefan Bennedahl och bredvid rullar en tecknad film om att tvätta händerna. Coronapandemin har föga förvånande tagit sig in även på museets vårsalong, som vanligtvis brukar öppna redan i januari.

– Coronan är närvarande fast i konstnärlig form. Men den tar inte över. Och det tycker jag är skönt, att det kan finnas en annan form av tröst här, säger museichefen Mårten Castenfors på plats i de folktomma museilokalerna.

Liljevalchs vårutställning har länge stått klar i väntan på sin publik. Museet behöver få grönt ljus från Stockholms kommun för att få öppna. Man har förberett sig med digitala förköp, avgränsningar och plexiglas – och i år kommer högst 100 personer att vara i lokalen samtidigt.

Konsten hänger däremot trängre än någonsin. Sammanlagt visas 323 verk av 158 konstnärer – vanligtvis brukar runt 120 verk ingå. Ansökningarna var också ovanligt många.

– Det kom in över 4 000 och vi brukar ligga på 3 400. Det kan man tolka som ett tecken på att folk har varit hemma och att de har jobbat. Det är kul, man märker att konst kan fungera som en tröst och att människor gör saker för att bearbeta den här tiden, säger Mårten Castenfors.

Konsten bär spår av det gångna årets prövningar: där finns ett ansiktsskydd i brons, två meter tvål, och flera verk på temat social distansering – bland annat Pontus Johanssons två meter långa schackbräde, som kallas "Nya strategier". Myndigheternas dagliga lägesrapport har också förevigats i Mia Mirstams "Klockan 14". Temat behandlas med humor, men också allvar.

– Det brukar alltid vara lite nordiskt vemod på Vårsalongen men kanske är det strået vassare i år. Man känner en dämpad grundklang, säger Mårten Castenfors.

Även museichefen själv är mer lågmäld än vanligt. Personalen är deppig över att inte möta några besökare, berättar han. Och stiltjen gör att Mårten Castenfors inte heller kan ge jobb till frilansare, som han brukar.

– Det är jobbigt. Min galenskap att sätta i gång projekt har blivit lite stukad. Jag tror att vi klarar oss i år, trots att vi kommer att göra ett jäkla underskott. Men konsekvenserna för mig kommer år 2022, -23, -24, säger han.

Pengarna till de kommande årens projekt behövs redan nu. Till råga på allt har Liljevalchs fullt upp med en stor utbyggnad som också har kritiserats från flera håll. Men Mårten Castenfors är trygg med ombyggnationen och hoppas att konsthallen ska kunna ha en storslagen invigning och folkfest senare i sommar.

– Bra konst väcker reaktioner och ska göra det. Och den här tillbyggnaden är jäkligt bra. Så jag vore dum om jag inte hade förstått att det här kommer provocera. Men nu har de bedömt en byggarbetsplats vilket är hål i huvudet för mig. När fasaden med Ingegerd Råmans glasbottnar gnistrar och när de går in i kåken kommer de att tappa hakan och tycka att det är fantastiskt, säger han.

Mårten Castenfors vandrar fram till Anna Åkerströms verk "Konsthallen", en sned och vind skulptur i kartong och gouache, som föreställer Liljevalchs.

– Om vi inte hade grundförstärkt hade kåken kanske sett ut sådär, säger han och skrattar.

Men coronapandemin har inte helt kvävt det som brukar prägla Vårsalongen: lekfullheten. Här finns samma breda mix – verken är gjorda av konstnärer i åldrarna 20 till 92 år: verket "Kafferepet" är resultatet av ett helt äldreboendes skapande med nål och tråd. Där finns också tändstickstavlor, ett stort draperi av gamla boklånekort och ett skåp som är fyllt till brädden med små hattar och skor av lera, i Charlotte Hellstadius "Hatt och skoaffären".

– Lekfullheten överlever corona, och viljan att berätta något visuellt för andra människor, konstaterar Mårten Castenfors.