Billgren visar att rasismen är orimlig
Jag har tidvis försökt härleda mina egna tillkortakommanden ur vetenskap. Det är rödhårsgenernas fel att jag är smärtkänslig. Risktagarbeteendet som ibland har skapat problem skyller jag på de bortskämda katterna som säkert har smittat mig med parasiten Toxoplasma gondii. Och när min man krånglar kan det bero på att han är vänsterhänt, eftersom det finns många skumma kopplingar mellan vänsterhänthet och icke önskvärda egenskaper.
Både rödhårsgenerna och de listiga parasiterna dyker upp i konstnären Ernst Billgrens nya bok, ”Rasism för nybörjare”. Hans tes är att det även kan finnas genetiskt eller kemiskt mätbara anledningar till att vissa människor blir rasister. Men för att kunna mäta rasismen i oss måste vi först definiera vad den är för något.
Trots att den absurda titeln kan föra tankarna till en instruktionsbok i rasism, är ”Rasism för nybörjare” alltså motsatsen. Billgren argumenterar visserligen inte aktivt mot rasism, utan presenterar bara fakta som visar att rasismen är oförenlig med rationellt tänkande. Hur ska ras ens avgränsas? Vilka parametrar ska gälla? Människors genetiska ursprung är som regnbågen, det rör sig om övergångar och nyanser, inte om tydliga kategorier.
Tanken om integration avfärdar han stenhårt: "Att vi inte förstår varandra är en tillgång som bör bevaras". Dessutom tycks det som om alla har invandrat någonstans ifrån och stulit någons land: "Folk assimileras inte, utan länder är gjorda av dem som bor där. Fråga en amerikansk urinvånare om de tycker att européerna som kom till deras land har integrerats bra."
Rasismen är dock inte huvudspåret i boken, den handlar mer om att vara observant på opålitligheten i de egna åsikterna, vilka de än är. Åsikter är inte speciellt personliga. De produceras av omständigheterna, och "platsen där alla har samma åsikter heter Helvetet".
Ibland rör sig Billgren på en väldigt abstrakt nivå, trots att han skriver enkelt och konkret. Jag blir frustrerad och känner att han missar målet, även om han nog inte skulle gå med på att han har något mål. Många av tankarna är frustrerande på samma sätt som filosofi kan vara det - det är naturligtvis bra att vända och vrida på saker, i synnerhet att hålla koll på vad språket gör med människor, och visst kan tycka att ingenting spelar någon roll eftersom vi ändå inte äger det vi tror är våra jag. Men då missar man att det trots allt är våra jag, oavsett hur instabila de är, som bygger samhällen och interagerar.
””
Tilltalet i ”Rasism för nybörjare” är ganska ojämnt. Ibland trampar Billgren rakt i det banala och barnsliga klaveret, till exempel när han använder dagismässiga ord som "dum" och "snäll" i betydelsen "ond" och "god" eller för en ganska simpel argumentation om att det som brukar kallas "naturligt" inte är särskilt eftersträvansvärt.
Å andra sidan slår han ofta huvudet på spiken i skenbart enkel briljans, och är dessutom fruktansvärt rolig, tillsynes utan minsta ansträngning. Det är till exempel skitkul när han ägnar ett helt dödskallemärkt kapitel (han dödskallemärker särskilt känsliga avsnitt) åt att smutskasta alla former av humor som "en ganska aggressiv sysselsättning". Humoristen är kort sagt en mobbare.
En annan fråga som uppstår är hur pålitliga Billgrens vetenskapliga hänvisningar egentligen är. Vad gäller rödhårighetsproblematiken har jag läst på och vet att svårigheten att försätta rödhåriga i narkos (vi påstås behöva mycket högre doser) och känsligheten för stark mat mest är förvirrad mytbildning. Plötsligt kan jag längta efter en rejäl, akademisk notapparat och en lång referenslista med knastertorra avhandlingar i naturvetenskap. Är det verkligen sant att livmodern är resultatet av gener från ett virus och att vi har fått synen från växterna? Eller är det en lika oacceptabel förenkling som den förenkling Billgren själv går hårt åt - rasismen?
Men poängen med boken är inte vetenskaplig trovärdighet, det är att man konstant bör utmana sin egen världsbild. Hur kommunicerar man till exempel med en saudisk prins som talar om hur hemskt det är att se en kvinna köra bil? Det är inte den främmande åsikten som är problemet, utan grundkänslan som skapar den – en grundkänsla som går att översätta för att uppnå igenkänning. Billgren föreslår därför att svenska Akademien ska publicera en heltäckande känsloöversättningsparlör för dialog mellan människor med oförenliga åsikter. Hur frustrerande Billgrens tankar än kan verka så är ”Rasism för nybörjare” alltså i grunden en lektion i perspektivbyte och diplomati.
