Bäst hittills i sviten – men Knausgårds manér står i vägen
Nattens skola
Författare: Karl Ove Knausgård
Översättare: Staffan Söderblom
Förlag: Norstedts
Som recensent blir man då och då tvungen att förhålla sig till sin egen personliga smak och hur mycket den egentligen fyller i läsningen och värderingen av ett verk. Kan det vara så att ens attityd till ett sätt att skriva överskuggar kvaliteter som förtjänar att framhävas utan att ens personliga egenheter blandas in?
Den här frågan dyker upp varje gång jag läser en bok av Karl Ove Knausgård. Om jag för 10 år sedan svalde ”Min kamp” 1–5 med hull och hår – ”drack” böckerna, som Knausgård nog själv hade uttryckt det – dök det i volym 6 upp en sorts besk eftersmak som återkommit både i hans årstidsböcker och i ”Morgonstjärnan”-sviten, där ”Natten skola” är den fjärde och näst sista romanen i ordningen.
Missförstå mig inte. ”Nattens skola” är förmodligen den bästa delen i sviten. Den saknar första delens originalitet och intressanta form, men är långt mer intim och väcker känslor på ett mycket mer komplext, ambivalent sätt. Framför allt i förhållande till bokens för det mesta osympatiska huvudgestalt, 20-årige Kristian, som kommit till London för att studera på en prestigefull fotoskola. Kristian frustreras av bristen på erkännande från andra och sina bilders avsaknad av originalitet och energi. Han är egoistisk och känslomässigt avskuren från sin familj, som han bryter kontakten med på grund av en kort kritisk replik från fadern. Men när han träffar Hans, en ranglig kuf som intresserar sig för det ockulta, inträffar något extraordinärt med hans bilder. Bilderna han tar börjar osa av liv och kraft, oavsett motiv. Till och med en till synes betydelselös tändare blir till stor konst. Han kan inte göra fel.
”Av någon anledning upplever jag Knausgårds egna nycker som konstant närvarande i språket på ett sätt som överskuggar skeendena.”
”Nattens skola” är en Faust-berättelse, där den unge fotografen uppnår framgång på bekostnad av sin frihet, som Knausgård med stor hantverksmässig skicklighet lyckas göra till sin egen genom att göra en annars vital och dramatisk myt till en seg, långdragen men fängslande historia om en pretentiös snorvalp.
Vad består det beska i, då? Det är nog i själva verket mötet mellan personliga egenheter som gör sig gällande, mina och Knausgårds i sin tur. Av någon anledning upplever jag Knausgårds egna nycker som konstant närvarande i språket på ett sätt som överskuggar skeendena och när allt kommer omkring gnager på romanens konstnärliga uttryck. Referenserna till vinylplattorna som ska sättas på, cigarrettändningarna, kuk och fitta-knullandet, de psykoanalytiskt mättade dialogerna där alla i grund och botten är avskurna från varandra, de plötsliga plotvändningarna i ett hav av trist vardagsliv, som jag inte kan låta bli att uppleva som en väl utförd men billig läsarmanipulation. Alltihop manér som pekar på författaren utanför verket.
När jag skriver att det började i sjätte delen av ”Min kamp” så är det för att den skrevs och gavs ut efter den enorma framgången med de första delarna. Där märker man för första gången en medvetenhet om den egna skrivförmågans självklarhet, lite som när Kristian i romanen inser att han inte kan skapa annat än stor konst.
