Marianne Greenwood är skönheten som charmade både Pablo Picasso och Evert Taube. Som fotograf har hon rest över hela världen och givit ut flera böcker. Trots att hon är 85 år ger hon i vår ut sin senaste bok i Frankrike. I egen översättning.

I dag delar sin tid mellan Stockholm och franska Rivieran. I Antibes, staden där hon lärde känna Evert Taube, har hon en liten enrummare ett stenkast från Picasso-museet där hon bodde under sju år.

Evert Taube tillägnade Marianne sin bok "Svarta tjurar". De var, som Marianne Greenwood uttrycker det, "passionerade vänner" i många år, även när Evert Taube var gift.

Hon har skrivit en bok om Taube och ett antal reseskildringar från den tid hon tillbringade i Mellan- och Sydamerika.

Marianne Greenwood är representerad med 30 000 bilder på Etnografiska museet i Stockholm. Men uppmärksamheten hemma i Sverige blev ändå inte den hon skulle ha önskat. När hon 1989 gav ut "Resa i min adressbok" bevärdigades den inte ens med en recension i de stora dagstidningarna. I boken beskriver hon bland annat en del av alla de världsberömda personer hon träffat.

- Ingen läste den och ingen köpte den, berättar hon och döljer inte sin besvikelse.

Lite revansch får hon dock när "Resa i min adressbok" nästa år kommer ut i hennes andra hemland - Frankrike.

- Jag är i full gång med översättningen.

Även när hon vistas i Antibes har hon full koll på vad som händer hemma i Sverige. Så när vice statsminister Margareta Winberg nyligen gjorde ett hätskt utfall på nationalskalden Evert Taube för dennes "kvinnosyn" blev Marianne riktigt sur. Det är med stor tvekan hon ens vill diskutera ämnet.

- Evert var en riktig gentleman och han "bar kvinnorna på sina händer", berättar Marianne Greenwood. Han var oerhört artig mot alla han mötte men kanske en smula gammaldags.

- Jag förstår inte vad Margareta Winberg ville uppnå med sitt utspel. Kanske sökte hon bara uppmärksamhet.

- Rent allmänt förstår jag inte att man försöker tolka in en nedsättande kvinnosyn i en konstnärs sånger. Det är fullkomligt löjligt.

Marianne Greenwood talar hellre om Pablo Picasso och dennes hustru Françoise, som också var konstnär.

- Jag satt modell för Françoise, berättar Marianne. Jag kom väldigt bra överens med både henne och Picasso.

- Vid ett tillfälle när han kom på besök började han leka med en liten kautchukdocka som jag hade. Jag frågade om han ville ha den och han tog glatt emot den. Picasso älskade att få presenter.

- Samtidigt var Picasso despotisk. Han såg mer detaljer än vanliga människor och hade ett oerhört gott minne.

Han var lite som en cirkusdirektör, när han talade lyssnade alla. Samtidigt sög han ur energin ur sin omgivning.

Marianne lärde även känna Marina Picassos mamma Olga, men inte dottern.

- Det uppstod en del pinsamma situationer när Olga ville fråga ut mej om Pablos förhållande till Françoise. Men jag ville inte blanda mej i deras liv.

Marianne Greenwood är själv fortfarande ett välkänt namn i Europa och under det senaste året har den brittiska filmproducenten Christine Robertson planerat att göra en dokumentär om henne. Dessvärre gick finansiären som skulle ha sponsrat filmen nyligen i konkurs så planerna har lagts på is.

Roland Nordqvist