Är Blekinge bäst på scenkonst?

Just nu sprids en uppgift i medierna att Blekinge är bäst på scenkonst och bäst på kulturbesök (BLT 28 maj 2016). Måttstocken utgörs av en lista som mäter antalet besök på föreställningar producerade av Riksteatern 2015. För Blekinges del en toppnotering på 26,3 procent, högst i landet. Ingela Gånedahl, teaterkonsulent i Blekinge, utbrister: ”Jag är både stolt och glad!” (Sydöstran 26 maj 2016) Och som ansvarig för Riksteaterns marknadsföring kan hon ju vara det.

På samma lista återfinns Värmland med en bottennotering på 8.4 procent. Varför har då Värmland denna låga placering? Jo, därför att här har politikerna satsat på egna lokalt baserade verksamheter som Wermland Opera i Karlstad, Västanå Teater i Sunne och det sedan sextio år tillbaka årligen återkommande folklustspelet ”Värmlänningarna i Ransäter”. Detta har skapat ett sjudande kulturliv, en regional självkänsla och en strid ström av besökare från hela landet (klirr i kassan!), särskilt sommartid.

Blekinge har haft samma förutsättningar som Värmland att satsa på lokalt producerad scenkonst och musik. Under 1980-talet växte det fram en rad lokalt baserade teatergrupper, bland dem UDG-Teatern. Under sju års tid nådde gruppen en stor teaterpublik med sina egensinniga föreställningar, präglade av en lätt anarkistisk blandning av commedia dellarte, slapstick och fars. UDG-Teatern arbetade metodiskt med att bygga upp ett teaterintresse, inte minst bland barn och ungdomar. Så ville de skapa en ny generation som fick lära sig teaterns hantverk inifrån och bli en aktiv och kunnig publik.

Men i stället för att satsa på denna väg slöt landstinget i Blekinge år 1990 ett avtal med landstinget i Kronoberg som gick ut på att merparten av alla teaterpengar slussades upp till Riksteaterns ensemble i Växjö . I gengäld erbjöds Blekinges kommuner att få köpa färdigproducerad så kallad professionell teater till rabatterat pris. Förutom dessa blekingska skattepengar fick produktionsenheten i Växjö dessutom det statliga bidrag som var avsett för scenkonst i Blekinge. Så bildades Regionteatern Blekinge Kronoberg.

I Växjö blev man förtjust över dessa nya pengar som föll som manna från himlen, medan det betydde dödsstöten för UDG-Teatern. I Växjö kunde man tack vare de blekingska skattepengarna flytta till nya stora lokaler vid Ringsberg. Ordet bondfångeri svävar i luften!

Man kan fråga sig hur teater- och musiklivet hade kunnat utvecklas om Blekinges politiker vågat satsa på sina egna här bosatta och verksamma talanger. För trots de njugga, ibland näst intill obefintliga, anslagen har Blekinge ett rikt utbud av lokalt producerad teater och musik. Ett axplock: Teatersmedjan och Sandelius Kultur & Nöje i Karlshamn, Teater Kontur i Karlskrona, Ronneby Folkteater, Jord i Skorna i Saleboda och Gränsteatern i Olofström. Till detta kommer länets nyårsrevyer. Och en ny talangfull generation teaterskapare finns i grupper som Vera Teatern i Karlshamn och Pinamackorna i Karlskrona. På musikens område kan nämnas Lyckå Kammarmusikfestival som stått pall i den kulturella snålblåsten i över 30 år, och Operapelago med sina egensinniga uppsättningar på öar ute i havsbandet. I min hemstad Karlskrona finns bland annat musikföreningen Music Masters, Karlskrona symfoniorkester, Marinens musikkår och kyrkans många körer, med det senaste tillskottet: den gosskör som skapats under inspirerande ledning av Joakim Olsson Kruse.

Tänk om Blekinges kulturpolitiker kunde se den stora potential som finns i denna sjudande kreativitet! Men hur ska detta synsätt kunna bibringas de politiker som sömngångarartat under ett kvarts sekel låtit detta egendomliga avtal med Region Kronoberg löpa vidare. Förra året slussades i storleksordningen 10 miljoner kronor avsedda för scenkonst i Blekinge till Växjö. Till detta kommer alla förlorade skatteintäkter för utförda arbetsinsatser, som annars skulle ha tillfallit Blekinge.

Kanske ett studiebesök i Värmland skulle kunna få politikerna att vakna till? Då kunde de till exempel få möta Lekaresällskapet i Kristinehamn som startade sin verksamhet år 1985, samtidigt med UDG-Teatern i Blekinge. Under drygt trettio år har Lekaresällskapet skapat ett rikt och spännande teaterliv i sin egen kommun med en stor och varierad repertoar. År 1992 satte de upp min pjäs ”Kung Kristina”, som två år tidigare spelats som sommarteater på Stumholmen av UDG-Teatern. Jag kunde på plats jämföra den stora skillnaden i uppbackning från respektive kommuns sida. I Karlskrona fanns ett gnetade kring varje krona som kunde dras in på bajamajor och lokalhyra. Skådespelarna fick sminka sig och klä om bäst det gick i buskagen kring Kungshall. Men i Kristinehamn ställde kommunen upp med stora uppvärmda tält där kläder och rekvisita förvarades. För i Värmland såg man med stolthet och engagemang på ett projekt som skapats av lokalt verksamma aktörer.

I botten handlar detta om två olika slags kultursyn: en passiv konsumerande (Blekingemodellen) kontra en aktivt skapande (Värmlandsmodellen).

Så toppnoteringen när det gäller scenkonstens framstående ställning i Blekinge kan också tydas så här: Blekinges politiker är sämst i Sverige på att ta till vara skaparkraften hos sina egna scenkonstnärer.

Margareta Skantze

Dramatiker och regissör, verksam i Blekinge

Margareta Skantze