Annika Ekdahl berättar i gobelänger

Den gamla komministerbostaden i Kyrkhult är ett stort hus som rymmer mycket kreativitet. Här har familjen Ekdahl bott i 18 år. I ett av rummen sitter maken Peter och skriver på sin doktorsavhandling. I ett annat huserar yngste sonen med alla sina instrument. Här har också textilkonstnären Annika Ekdahl sin ateljé. Den bombastiska vävstolen, med den tre meter breda varpen, fyller rummet. Millimeter för millimeter växer den enorma gobelängen fram under ett hav av garner i vackra färger.

Gammal och ny teknik

I fönstret står en bärbar dator med en skiss som visar hur det färdiga verket, Parkteatern, ska se ut. Den skapande processen är en växelverkan mellan modern och uråldrig teknik.

Annika Ekdahls gobelänger är uppbyggda på samma sätt som datorns pixlade yta - inte som färgfält som gränsar till varandra. Skisserna skapas digitalt. Med datorns hjälp bygger hon collage av inskannade fotografier, skisser, mönster och andra bildfragment. Allt blandas i en lekfull mix av minnen eller företeelser som på olika sätt har beröringspunkter med konstnärinnans eget liv.

-Det här är en bilduppbyggnad som ger mig total frihet. Samtidigt som jag kan slå an en ton som hänger samman med teknikens historia, säger hon.

Hennes bildspråk kräver stort utrymme. Bilderna har ofta formatet tre gånger tre meter. Därför tar varje projekt lång tid att slutföra. Men hon har aldrig tråkigt.

-Belöningen är att efter en lång stunds arbete kunna ta ett par steg tillbaka och se att det faktiskt är min man i tomteluva, eller något annat motiv, som vuxit fram i bilden.

Glittriga trådar, vackra färger, ornamentik och dekorativa detaljer har alltid lockat. Den konstnärliga ambitionen har funnits så länge hon kan minnas.

-När jag var barn tog det sig uttryck i att jag tillverkade saker till dockskåpet. Jag klädde också mina dagböcker och dekorerade dem med broderier och annat, berättar Annika.

Kreativiteten en röd tråd

Dagböckerna har följt henne genom livet.

-Varje väv är egentligen som en dagbok. Och därför känns det okej att det bara blir ett verk om året.

Men vägen till vävstolen var lång. Föräldrarna uppmuntrade tidigt hennes kreativitet. Som åttaåring fick Annika börja i en barnkonstskola, som fanns på Konstfack i barndomsstaden Stockholm.

-Här fick man göra allt det där som var förbjudet; måla och klistra papper på fönstren och trycka ner vassa saker i lerklumpar, berättar hon.

Ville bli gymnasielärare

I många år ägnade sig Annika Ekdahl åt klassiskt måleri och teckning. Men ambitionen var att utbilda sig till gymnasielärare. Efter studentexamen i Stockholm flyttade hon till Lund för att studera religionsvetenskap och svenska på universitetet. Sedan kom barnen, tre söner, och det var under åren som hemmafru och småbarnsmamma hon upptäckte vävteknikens möjligheter. En dag skickade hennes mamma en ram, avsedd för flamskvävnad. Annika hade aldrig sett en sådan tidigare. Men ramen blev början till hennes stora passion.

Upptäckte gobelängtekniken

Efter några år som autodidakt sökte hon till HDK, Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Här gick hon den femåriga linjen för textil konst. I början försökte hon vara så bred som möjligt i sitt uttryckssätt och använda olika tekniker.

-Vid den här tiden var bildväv det tönti-gaste man kunde ägna sig åt. Under 70-talet var bildvävnad stort. Tekniken blev också ett uttryck för kvinnorörelsen. Men sedan vände trenden och det blev väldigt ohippt.

Men Annika Ekdahl kunde inte slita sig från väven. Efter att ha skaffat sig ett fågelperspektiv över textila uttryckssätt, snävade hon in på gobelängtekniken.

I dag testar hon gränser för vad tekniken och dess bildspråk kan bära.

Sedan tre år undervisar hon i form, på deltid, vid Blekinge tekniska högskola.

-Det känns fantastiskt att dela sin vardag med dagens studenter som ska bygga en del av morgondagens samhälle.

Flera internationella utställningar

Hemma i ateljén i Kyrkhult växer samtidigt Parkteatern i vävstolen. Bilden påbörjades i april 2004. Rullen på tygbommen har sedan dess snurrats många varv. Där inne finns en historia som väntar på att få bli berättad för sin publik. Bilder av vänner, familj, arbetskamrater, flyktigt bekanta personer och händelser. Det är bara en några decimeter kvar att väva på den nio kvadratmeter stora väven. I höst ska den visas på en utställning i Litauen. Sedan bär det vidare till en utställning på Maitland Regional Gallery i Australien, där hon kommer att vara representerad med flera verk.

Genom åren har det blivit många utställ-ningar både nationellt och internationellt.

Väven är ett internationellt medium. Konsten att korsvis sammanfoga fibrer till en väv, har en uråldrig historia som hon mer och mer kommit att intressera sig för.

-Att resa är fantastiskt och att ställa ut utomlands innebär att man får internationell uppmärksamhet och publicitet. Och det är viktigt. Men att resa handlar framför allt om att förstå och bli förstådd. Att få överblick över sig själv och sitt projekt, säger hon.

Eftersom det tar minst ett år att färdigställa en gobeläng, tar det tid att samla på sig en kollektion.

Glitter, pärlor och färg

Hennes verk syns också på regionala arenor. Hon har bland annat ställt ut på Kulturcentrum i Ronneby och på Regionmuseet i Kristianstad. Nyligen köpte Blekinge museum gobelängen Anatomisk plansch över en ängel. Och nästa år blir det en utställning i Längan i Olofström. Temat blir Mina vänner. Till utställningen kommer hon också att bjuda in sina konstnärsvänner att ställa ut sina verk.

Att väva har blivit ett sätt att leva. Vad nästa verk kommer att innehålla står skrivet i stjärnorna. Men hon har redan hittat fragment till idéer hon vill vidareutveckla. Annika Ekdahl visar några nyinköpta, glittriga stickers med djurmotiv som hon hittade i en bokhandel i Alvesta, en blommig vaxduk från Åhlens och glittertråd inköpt i London.

Den lustfyllda känslan inför glitter och vackra färger finns kvar.

-På det området är det fortfarande en liten tjej som tycker om saker med pärlor på.

anna.lundholm@blt.se

0454-30 60 00