Det är en grånad samling äldre herrar som sitter i grupper i hotell Scandics foajé i Karlskrona och pratar minnen från militärtjänstgöringen, i väntan på nästa föredrag inne i ett av konferensrummen. Men trots att de 20-talet männen är en bit över 70 år gamla ser många av dem förvånansvärt vältränade ut.

Och det är kanske inte så konstigt. Det männen har gemensamt är att de tillhört ett av marinens främsta elitförband. Träffen i Karlskrona förra helgen arrangerades med anledning av att det är 50 år sedan de påbörjade utbildningen till flottans attackdykare.

– Man känner inte igen folk längre. Vi hade en sammankomst efter tio år men därefter har det varit skralt med träffar. Vi är som dronterna och snart utdöda, säger krögarprofilen Olof Hjorth, 72, som tillsammans med den dåvarande instruktören Sven Olov Lindvall är de enda i gruppen som numera bor i Karlskrona.

De mytomspunna attackdykarna blev kända för en större allmänhet genom Jan Guillous romanserie om Carl Hamilton. Romanfiguren genomförde värnplikten som attackdykare innan han rekryterades som agent och skickades till USA för att utbildas till Navy Seals.

Vad som är mindre känt är att Guillou lånade delar av agentens bakgrund från verkliga personer. En av dessa var löjtnanten Rolf Hamilton som i mitten av 50-talet startade utbildningen av flottans attackdykare. Denne Hamilton hade några år tidigare fått utbildning av US Navy UDT (Underwater Demolition Teams), vilket var föregångaren till Navy Seals.

Och det var en synnerligen krävande utbildning som de då 24 unga männen påbörjade 1968 och som till största delen var förlagd till Flottans dykarskola på Märsgarn i Stockholms skärgård.

– Det jag minns tydligast från utbildningen var uthållighetsprovet när vi med full stridsutrustning i kanoten paddlade 40 mil under fem dagar, oavsett väder och vind. Då navigerade vi dessutom fel tio distans så det blev ännu längre. Men jag har nog aldrig känt mig så euforisk som jag gjorde efteråt, när vi hade klarat det, berättar Olof Hjorth.

Flottans attackdykare utbildades för att klara ett antal krävande krigsuppgifter, som närstrid, underrättelseinhämtning bakom fiendens linjer med hjälp av miniubåt, sabotage och att söka efter föremål på botten.

Olof Hjorths grupp var den sista som fick utbildning på miniubåten HMS Spiggen. Den 16 meter långa ubåten med fem mans besättning, som köptes in från Storbritannien 1958, var en vidareutveckling av den så kallade X-klassen som britterna tog fram under andra världskriget för att sänka det tyska slagskeppet Tirpitz.

De tre miniubåtarna som i september 1943 gick in i den Altafjorden i Nordnorge, efter att ha bogserats från Skottland av en större ubåt, lyckades visserligen inte sänka slagskeppet. En av ubåtarna sänktes också medan besättningarna på de båda andra tillfångatogs, men innan dess hade britterna lyckats placera sprängladdningar under fartyget och skadat det svårt.

Just anfallet med specialförband mot Hitlertyskland största slagskepp var en viktig inspirationskälla när marinen på 50-talet beslöt att börja utbilda egna attackdykare. Det konstaterar militärhistorikern och författaren Lars Gyllenhaal i sin bok ”Elitförband i Norden”.

”Britterna hade enligt vissa källor tänkt använda denna ubåtstyp för att plantera nukleära minor vid sovjetiska marinbaser. Spiggen ’beväpnades’ dock bara med attackdykare som slussades ut från ubåten för att fästa minor på fientliga mål”, skriver Gyllenhaal i boken.

Den var den typen av uppdrag som Olof Hjorth och hans kamrater utbildades för att klara av. Och han minns tillbaka på tiden som attackdykare och senare som instruktör med glädje.

– Jag tror att det var min bästa tid i livet. Det var ett fritt liv, vi hade gummibåtar och dök hela tiden. Vi tog upp fartyg, lik och allt möjligt. Det hände något hela tiden.

– En gång, jag tror det var 1970, var jag med om att leta bomber utanför Operakällaren i Stockholm. Under kriget hade ryssarna av misstag fällt bomber över centrala Stockholm och någon hade fått för sig att det låg odetonerade bomber kvar i Strömmen. Det visade sig dock bara vara gamla mjölkflaskor, berättar Olof Hjorth.

Efter ett par vändor inom marinen och några år som civil dykare på oljeplattformarna i Nordsjön gav sig Olle Hjorth på 80-talet in i retaurangbranschen i Karlskrona. Han tog bland annat över Koppargrillen, öppnade krogen Neptun på Södra Smedjegatan, utvecklade senare 2 rum och kök på samma plats och drev under många år Matkult på Amiralen.

Och så har han i över 20 år drivit Blekingekroppkakan tillsammans med kompanjonen Olle Landehag, något han fortsätter att arbeta med trots att han med råge uppnått pensionsåldern.

– Jag är kontroversiell på det sättet att jag ska prova allt, det gäller krogar såväl som kroppkakor. Den finns en gammal aforism som jag tror på som säger att ”den största risken är att inte ta några risker alls”, säger Olof Hjorth.

Vad var det viktigaste du lärde dig som attackdykare, som du fortfarande har nytta av?

– Att aldrig ge upp. Jag är nykter alkoholist sedan 25 år och att inte ge upp var något jag lärde mig på dykskolan.

Så vad hände med attackdykarnas minubåt Spiggen? Efter att Olof Hjorth och hans kamrater hade slutfört sin värnplikttjänstgöring 1969 togs den ur drift och 1976 återlämnades den till Storbritannien, som inte hade bevarat något fartyg av den typen. Under många år var den, märkligt nog, utställd på Imperial war museums flygmuseum i Duxford. Den flyttades dock nyligen till Scottish submarine centre i Helensburgh.

Det skulle dröja till 1990 innan den svenska marinen införskaffade en ny miniubåt, som även den döptes till HMS Spiggen. Den användes dock som mål vid ubåtsjaktövningar.

2011 ansåg marinen att inte heller den ubåten behövdes längre, och efter att Marinmuseum tackat nej till att ta hand om miniubåten skänktes den till Kalix kommun där den i dag står uppställd vid en campingplats, vilket BLT tidigare berättat om.