Vandrade till soluppgången
Han kände sig som en soffpotatis och hade ont i knäna. Men så ville han inte ha det. Kort efter läste han en artikel i Friluftsfrämjandets tidning och då kom vändningen och idén om Himalaya.
– Det stod att det var tragiskt för turistnäringen i Nepal efter jordbävningen och då bestämde mig för att åka dit och vandra, säger Björn Samuelsson.
Under ett år förberedde han sig för sitt livs äventyr. Han vandrade upp och ner i Vångabacken och gick på gym för att stärka knä och fotleder.
Med styrka i benen och utrustning för väder och vind gav han sig iväg till Kathmandu, Nepals huvudstad. Därefter fortsatte äventyret till bergen i Himalaya tillsammans med tolv svenskar och fyra guider, däribland Robin Trygg och tre nepaleser.
– Vi åkte till världens farligaste flygplats i Lukla. Landningsbanan är 480 meter lång och sedan är det ett stup rakt ner på 700 meter. Det kändes spännande, men piloterna visste vad de gjorde, berättar Björn och fortsätter:
– Det är den enda flygplatsen upp i bergen och därefter måste allt bäras upp av bärare eller jakar. Det är ungefär 30 000 vandringsturister i bergen där varje år.
Sedan började vandringarna som sträckte sig från 2 600 till 5 600 meter över havet. Det blev tuffa dagar, med stopp för att acklimatisera sig till höjderna.
– När vi var på 5 000 meter märkte jag det i kroppen med konstig hyperventilering, stickningar i fingrar och tår, säger Björn.
En dag gick de 18 kilometer i terräng och på mer än 5 000 meters höjd för att nå Everest base camp. En tuff tur där Björn inte kunde sova på natten innan toppattacken vid Kahla Pathar, höjdpunkten på 5 600 meters höjd.
– Jag fick se soluppgången över Mount Everest, berättar Björn Samuelsson lyriskt.
– Jag ska definitivt tillbaka till Nepal, nästa gång ska det vara på våren.