Kerstin Porshed: Kerstin Porshed: Det kändes som om jag fått en rostig kniv i ryggen
– Det känns som om jag har fått en rostig kniv i ryggen. Jag förstår inte hur våra barn har kunnat bli så stygga, gnölar jag för maken en stund senare när bittra rivaler förväntas bli vänner och ska äta trevlig lördagsmiddag tillsammans.
Maken, som aldrig är med och spelar det krigiska strategispelet ”Risk” av principskäl, tycker att jag får skylla mig själv eftersom jag är väl medveten om vilka vinnarskallar jag har närt vid min barm, men ändå inte har vett att fuska.
Själv satte han sig häromsistens på spelplanen när vi spelade Alfapet och majoriteten av motspelarna (det vill säga våra flickor och deras pojkvänner) gaddade ihop sig och hävdade att gammaldags fina ord som andtruten och och förgänglig inte längre tillhör det svenska språket.
– Som om streama och blippa skulle göra det. Det är ju bara löjligt att höra, förklarade han sitt tilltag efteråt.
Att låta sina barn vinna för att de inte ska bli ledsna och växa upp till bittra vuxna är med andra ord inte aktuellt i vår familj. Och har heller aldrig varit.
Redan när andra småbarnsföräldrar diskuterade den moraliska aspekten i detta handlande och vilka eventuella personlighetsdrag det skulle kunna resultera i, kämpade jag för min heder. När vi spelade Fia med knuff därhemma slogs tärningar så vildsint att saftglas välte. Och pluppar skuffades undan med en sådan skoningslöshet att de försvann för evigt i soffans mjuka hull.
En av mina mest förnedrande spelerfarenheter var när det skulle spelas Memory tillsammans med en annan familj med förskolebarn och betydligt smartare (som det så grymt skulle visa sig) föräldrar än oss.
Där satt sedan både barn och vissa vuxna och bildade par med bilderna – utan att ens vända på korten och titta efter så att det hade blivit rätt. Det blev inte ett ynka kortpar över till maken och mig – något våra barn inte försatte chansen att berätta så fort tillfälle gavs.
Samma barn visade sig några år senare som de råa kapitalister de är när de köpte upp varenda gata i Monopol – och inte visade sin stackars mamma minsta förbarmande när hon med skräck bokstavligt talat tvingades löpa gatlopp mellan hotellen.
De fattade ju aldrig att när alla mina gator var intecknade var det roliga slut. Eller så var det precis det de gjorde.
De föreslår en helkväll med brädspel i jul. Men jag vet minsann vad det ska bli.
Den inspirationen hämtade jag från några grannar som bjöd på middag i lördags och som hade plockat fram sitt gamla Trivial Pursuit, ett riktigt höjdarspel för oss vuxna under vårt gemensamma 90-tal.
Mina barn skulle inte kunna svara på en endaste av dessa gamla frågor, tänkte jag nöjt och sände en tacksamhetens tanke till kvällens fiffiga värdinna.
För även om jag så ska plugga in alla svar i hela kartongen i förväg, så kommer det att bli en spelkväll att minnas. Nämligen den när jag äntligen fick ge mina barn det spö de förtjänar.
