"Jag är nog en spjuver”

Torbjörn Nilsson var under sin aktiva tid en av Sveriges bästa fotbollsspelare. År 1982 förärades han Guldbollen efter ett mål i UEFA-cupfinalen mot Hamburg på bortaplan.

– Den här matchen var nog mitt starkaste fotbollsögonblick. Det var första gången ett svenskt lag vann en Europacup, säger han efter fotograferingen vid Nya Ullevi.

Det här är hans hemtrakter. Under tiden i IFK Göteborg gjorde han 332 mål och blev klubbens bäste målskytt genom tiderna.

Han garvar.

– Det är den stora frågan som många tränare ställer. Jag lärde mig att göra mål som åttaåring på gräsmattan under matcherna mellan oss i låghusen och de i höghusen i Jonsered. Då gällde det att överleva. Jag gillade att vara klurig för att vinna matchen.

Med tiden utvecklade han starka lårmuskler som gjorde att han kunde byta riktning, tempoväxla och agera riktigt lurigt.

– Jag är nog en spjuver. Jag gillar att busringa – utan att folk tar illa upp. Jag gillar att skoja, det utvecklar sinnet att tänka i stora banor. Utan lite skoj hade livet varit väldigt tråkigt.

Den historiska segern i UEFA-cupen år 1982 öppnade dörren för en proffskarriär utomlands, men efter två säsonger i Tyskland återvände Torbjörn Nilsson till IFK Göteborg.

– Min livsfilosofi har alltid varit att vara stolt över det jag presterar. Jag spelade aldrig för pengarnas skull. Det roligaste med fotboll var att vara på väg mot ett mål med lagkamrater och bli så bra som möjligt.

Men det fanns även en annan drivkraft som triggade i gång honom.

– Det var något mer egoistiskt, att komma så långt som möjligt och få så stor uppmärksamhet som möjligt på större och större arenor. Varför? Det får vi sätta Freud på…

Han storskrattar.

Under hans storhetstid förlänades han smeknamnet “Gud”.

– Jag är glad och stolt över det. Smeknamnet har orsakat en del roliga episoder. Som när en präst under ett dop sa: “Fantastiskt att även ‘Gud’ är här”.

Ändå slutade han tämligen tidigt med fotbollen. Blott 32 år gammal, år 1986.

– Jag ville sluta på topp. Jag tränade två gånger extra varje vecka, eftersom det händer saker i kroppen efter 30. Till slut orkade jag inte hålla på i den takten och jag ville inte att folk skulle säga “han var bättre förr!”. Efteråt ångrade jag det lite. Det var roligt att spela fotboll. Det hade nog varit bättre att strunta i vad folk skulle säga och spela ett par år till.

Omställningen från “Gud” till vanlig dödlig gick inte helt smärtfritt. Han öppnade en restaurang och tyckte att det var spännande, men något fattades.

– Att läsa om mig själv i tidningen var som lördagsgodis, jag saknade det.

Efter ett och ett halvt år med “godissug” blev han fotbollstränare och hamnade i tidningen igen. Även som tränare rönte han framgång. Bland lagen han tog sig an fanns Örgryte, som tog sig från division två ända upp till allsvenskan år 1993.

– Jag har haft mycket tur som tränare. Ärligt, under mina första fem år var jag en bra tränare, men ingen bra ledare. Jag glömde att visa färdriktningen, jag trodde att alla hade samma målsättning som jag.

Numera föreläser han om laganda på arbetsplatser runt om i landet. Han utvecklar även en app för fotbollsträning. Resten av tiden ägnar han sig åt barnbarn, trädgård, golf, styrketräning, chi gong och löpning.

Privat kan han uppfattas som blyg av de som inte känner honom så väl.

– Jag är nog ärlig som person, men det är svårt att komma mig in på livet. Jag släpper bara in folk till 70 procent, de sista 30 procenten släpper jag bara till personer jag känner väl.

I framtiden tänker han fortsätta vara aktiv som nu, alldeles oavsett 65-årsstrecket.

– Nummer ett är att vara frisk, därför tränar jag ganska mycket. Jag njuter av livet genom barn, barnbarn och genom att vara aktiv, fiska och vandra med min underbara fru, säger Torbjörn Nilsson.