Ålfisket en kultur på väg att dö ut

Magnus Oscarsson (KD) ,
Foto:Bo Åkesson

Sedan 1980-talet har ålbeståndet i Sverige minskat kraftigt. Flera faktorer samverkar sannolikt till denna utveckling, däribland turbiner i vattenkraftverk, miljögifter, klimatförändringar, ökad predation från skarv och säl samt överfiske i de länder som ålen passerar på sin vandring till svenska vatten.

Sedan 2007 råder generellt förbud att fiska ål. Endast den som har särskilt tillstånd från Havs- och vattenmyndigheten får fiska ål. För att få tillstånd att fiska ål måste man tidigare ha haft sådant tillstånd. Vissa sötvatten i Sverige är undantagna från förbudet och där är det alltså möjligt för fritidsfiskare att fiska ål.

Till följd av de strängare reglerna har antalet ålfiskare halverats sedan 2006. Även fångstmängderna har halverats under samma tid.

I och med att endast den som redan har tillstånd kan få tillstånd blir konsekvensen att ålfiske som näringsutövning gradvis fasas ut i Sverige. Därigenom försvinner samtidigt den unika kultur och den yrkeskunskap som finns bevarad i ålfisket.

    De sociala effekterna blir påtagligt negativa, i synnerhet i de delar av landet där ålfisket är en viktig del i kulturen. I dag finns endast omkring 170 ålfiskare med tillstånd. Endast den som nyttjat sitt tillstånd föregående år får det förnyat.

    Ålfisket är en känslig balansgång mellan att bevara både ålen, ålfisket och den kultur och kunskapstradition som är förknippad med dessa. Mängden legalt fångad ål har sjunkit till en låg nivå och målet i nuvarande förvaltningsplan om att minska mängden fångad ål har redan uppnåtts.

    Den starkt restriktiva fiskeripolicyn för ål måste fortsätta under tämligen lång tid, även efter det att nuvarande ålfiskare gått i pension. Mot bakgrund av ovanstående är det motiverat att öppna upp för möjligheten att överföra ålfisketillstånd mellan generationer. Därigenom skulle ålfisket med tillhörande traditioner kunna bevaras.