Sverige kan inte välja bort farliga operationer

Sjöfarten är blodomloppet i världsekonomin. Utan en fungerande sjöfart påverkas världsekonomin negativt genom höjda transportkostnader, dyra riskpremier och förseningar. Transportcontainrar kommer inte att finnas när och där de behövs.

Alla länder påverkas – även Sverige.

Nyligen meddelade regeringen att Försvarsmakten har fått i uppdrag att se över möjligheterna till att bidra till de redan pågående militära insatserna i Röda havet. Det är utmärkt att regeringen har ställt frågan.

Sjöfarten har i alla tider och på olika sätt haft en avgörande betydelse för Sverige – för vårt försvar, för våra transporter, för vår folkförsörjning samt för utvecklingen av vår handel och vår näringsverksamhet. Sverige är en sjöfartsnation där marinen och den civila sjöfarten alltid har samverkat för landets bästa. Sjöfarten bidrar på ett avgörande sätt till utvecklingen av världsekonomin och handelsfartygen är oöverträffade för att frakta stora volymer last på ett kostnadseffektivt och miljövänligt sätt.

Och marinens raison d’être är att hålla sjölederna till och från Sverige samt våra hamnar öppna och skydda sjöfarten kusten runt. Det är en lika tidlös som klassisk uppgift. Det är en uppgift som måste kunna hanteras av alla sjöfartsberoende nationer.

Nu hotas sjöfarten utanför Jemens kuster av Huthirörelsens attacker på kommersiella fartyg. USA leder en multinationell operation med det passande namnet Prosperity Guardian – Välståndsväktaren. Regeringen bedömer uppenbarligen att Sverige borde delta för att skydda vårt välstånd. Det är ett riktigt bedömande.

Thörnqvist beskriver Huthirörelsen som en kvalificerad motståndare, vilket ökar hotbilden – och därmed riskerna för det svenska bidraget. ”Det är ingen tvekan. Absolut är det en högre risk för svenska sjömän och soldater”.

Krig är farligt. Men vad är alternativet? Ska vi stillasittande se på när sjöfarten - angrips och vår ekonomi påverkas? Har vi inte en skyldighet att hjälpa till eftersom även svenska fartyg passerar området? Ska vi inte delta för att det är riskfyllt?

Våra stridsfartyg har utvecklats för strid mot en tekniskt likvärdig och avancerad motståndare. Våra fartyg är omvittnat mycket kompetenta och har välutbildade besättningar. Huthirörelsen är ingen sådan kvalificerad motståndare även om de har några drönare och robotar. Dessa vapen fungerar väl mot oskyddade handelsfartyg. Fartygen väljer därför andra vägar och de negativa konsekvenserna är ett faktum.

Thörnqvist anser att våra fartyg saknar de allra mest eftertraktade militära förmågorna för att delta i en sådan här operation. Så är det möjligen, men många krig har fått utkämpas med den materiel man har och inte den man skulle vilja ha.

Men våra fartyg har bra 57 mm pjäser med avancerad ammunition som duger långt i den taktiska situationen. Fartyg med luftvärnsrobotar med förmåga att luftförsvara ett större område är givetvis bättre än fartyg med kanoner främst för egenskydd. Men uppgifterna skulle kunna anpassas så att vissa särskilt värdefulla eller hotade fartyg från vissa nationer ges ett närskydd av ett svenskt fartyg.

Dessutom är det inte optimalt att skjuta ner drönare med avancerade och mycket dyra luftvärnsrobotar. Det skulle kunna bli så att det försämrade säkerhetsläget i Östersjön och antalet tillgängliga fartyg i marinen inte medger att Sverige kan bidra till en insats utanförJemen. Det vore ett beslut som alla kan ställa sig bakom.

Men beslut om deltagande har även en strategisk dimension. Vårt land har ansökt om medlemskap i NATO. Ett stort antal länder har redan välkomnat oss och anser att vi både har förmågan och kunnandet. Inom NATO ställer man upp för varandra. Operation Prosperity Guardian är inte någon NATO operation och genomförs långt utanför NATO kärnområde men sjöfarten är vital för världshandeln. Därför kan vi inte med bibehållen trovärdighet välja bort operationer där svenskar riskerar ställas mot kvalificerade fiender.

Om vi drar oss ur uppgiften att skydda sjöfart från rebeller med relativt enkla vapen som även hotar svenska intressen, ska vi senare som NATO medlem inte heller gå i strid till exempel mot terrorister som hotar Turkiet om de frågar oss om hjälp?

Att svara att vi inte har rätt materiel för uppgiften på en sådan fråga kommer att vara dåligt för Sverige om vi vill vara en framåtlutad och aktiv alliansmedlem.

Bo Rask

Pensionerad kommendör, Operationsledare HKV 2003–2005, Stabschef Marin Taktisk Stab 2008–2011, Hedersledamot Kungl. Örlogsmannasällskapet