Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons
Debatt

Desinformationen om kriget i Ukraina lever fortfarande

Många kommentatorer runt om i världen daterar oavsiktligt eller medvetet starten på det nuvarande rysk-ukrainska kriget till februari 2022, i stället för februari 2014. Tre narrativ – formade av Moskvas världsomspännande desinformation om kriget – förklarar detta missförstånd som har varit självupprätthållande i 10 år nu.
Debatt • Publicerad 30 mars 2024
Detta är en opinionstext i Blekinge Läns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den ryska desinformationen gick ut på att det var ”lokala självförsvarstrupper” som agerade på Krimhalvön 2014. När TT frågade de här soldaterna på Krim var de kom ifrån svarade de att de är ryssar. Bild från Simferpol i mars, 2014.Foto: TOMAS BENGTSSON / TT

Vi ska kortfattat ta upp otillräckligheten i alla dessa tre narrativ.

Det första narrativet hävdar att Krims separering från Ukraina, liksom utbrottet av striderna i Donbas kort därefter, berodde på en lokal dynamik snarare än utländsk inblandning.

Annons

Det ukrainska parlamentet har officiellt fastställt den 20 februari 2014 som startdatum för det rysk-ukrainska kriget. Denna dag bröt de ryska väpnade styrkorna för första gången mot de officiellt överenskomna reglerna för sina rörelser på Krim. På ryska försvarsministeriets medalj till deltagare i ”återlämnandet av Krim” anges också den 20 februari 2014 som startdatum för Rysslands annektering.

”På ryska försvarsministeriets medalj till deltagare i ”återlämnandet av Krim” anges den 20 februari 2014 som startdatum för Rysslands annektering.”

Trots att president Putin senare – den 17 april 2014 – medgav att ryska trupper varit inblandade på Krim fortsätter vissa kommentatorer att hävda att Krims utbrytning från Ukraina och anslutning till Ryssland drevs av lokal dynamik. Det typiska argumentet är den så kallade ”folkomröstningen” som hölls den 16 mars 2014 – men då var ju det olagliga övertagandet redan ett faktum! Historien om fortsättningen på Rysslands krig i Donbas en månad senare är något annorlunda. Där spelade reguljära ryska trupper ingen större roll förrän i mitten av augusti 2014. Huvudaktörerna var istället irreguljära grupper ledda, dirigerade och finansierade från Moskva och med stöd från ryska underrättelseagenter.

Det andra narrativet hävdar att Rysslands övertagande av Krim var en fredlig överföring snarare än en början på ett krig. Trots den tydligt militära karaktären på Krims överföring till Moskvas kontroll insisterar vissa västerländska observatörer fortfarande på att den lokala sociopolitiska opinionen spelade en avgörande roll för utbrytningen. Dessa argument bygger på opinionsundersökningar om Krim efter annekteringen, som tycks visa på ett överväldigande stöd för densamma.

Sådana narrativ bortser dock från att undersökningar på Krim före annekteringen inte visade på någon överväldigande vilja till avskiljande från Ukraina, inte ens bland de etniska ryssarna på halvön.

I stället fanns en trend av en gradvis och mjuk politisk ”ukrainisering” av Krims befolkning sedan 1991. Rysslands övertagande syftade till att förhindra både en växande lojalitet med den ukrainska staten och ett ad hoc-motstånd mot annekteringen från Krims befolkning. Den till synes fredliga karaktären hos Rysslands snabba militära ockupation och politiska annektering minskar inte dess status som en olaglig handling utförd av Rysslands väpnade styrkor.

”Den till synes fredliga karaktären hos Rysslands snabba militära ockupation (...) minskar inte dess status som en olaglig handling.”

Det tredje narrativet hävdar att Moskvas attack i själva verket provocerades fram av Kiev. Ukrainas agerande, påstås det, gav Ryssland inget annat val än att ta ansvar för att skydda de rysktalande invånarna på Krim och i Donbas. Detta synsätt hävdar att ett existentiellt hot mot den ryska nationen emanerade från händelserna i Ukraina i början av 2014. Detta narrativ är inte ett naivt historiskt misstag, som de två ovanstående tolkningarna, utan snarare en avsiktlig politisk ursäkt för Kremls aggression.

Euromajdanrevolutionen 2013–2014 var inte en ”olaglig statskupp” och dess återverkningar för Ryssland och etniska ryssar i Ukraina var inte heller så dramatiska som det ofta hävdas. Det var inte ett antiryskt upplopp utan en folklig protest mot president Janukovytjs alltmer auktoritära styre. De inledningsvis fredliga demonstrationerna eskalerade i januari-februari 2014 när regeringsstyrkorna började skjuta mot obeväpnade demonstranter. Upproret fick ett abrupt slut när en överenskommelse nåddes mellan Janukovytj och oppositionen på morgonen den 21 februari 2014.

”Euromajdan var inte ett antiryskt upplopp utan en folklig protest mot president Janukovytjs alltmer auktoritära styre.”

Trots att ordningen återställts lämnade den impopuläre presidenten huvudstaden i all hast. Ukraina befann sig fortfarande i kris och händelserna på Krim hade redan börjat. Eftersom Janukovytj var frånvarande, men ändå inte hade avgått från sin post, röstade det ukrainska parlamentet för att avsätta honom.

Makten i Kiev övergick tillfälligt till talmannen i parlamentet, som med brett stöd blev tillförordnad president. Nya presidentval utlystes inom den konstitutionellt föreskrivna tremånadersperioden. Den 25 maj 2014 valdes Petro Porosjenko med 54,70 procent av rösterna i den första omgången. Förloppet, resultaten och efterdyningarna av händelserna i Ukraina under första halvåret 2014 var dramatiska men kan inte på något sätt ses som ett rättfärdigande av Rysslands erövring av Krim eller hemliga intervention i östra Ukraina.

De ödesdigra händelserna på Krim och i Donbas i februari-april 2014 var således inte lokala uppror, fredliga överföringar av territorium till Ryssland eller ryska ad hoc-reaktioner på ukrainska provokationer. De drevs av imperialistisk expansionism och utgjorde en i förväg planerad rysk aggression mot Ukraina. Det var militära operationer för att olagligt utvidga Rysslands territorium med våld på Ukrainas bekostnad, och därmed början på det rysk-ukrainska krig som pågår fram till idag.

Annons

Jakob Hedenskog

Julia Kazdobina

Andreas Umland

Författarna är alla verksamma vid Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) vid Utrikespolitiska institutet (UI). Artikeln är baserad på rapporten ”Why the Russo-Ukrainian War Started Already in February 2014”

Annons
Annons
Annons
Annons