Alex Berghdahl: Alex Bergdahl: ”Iron Maiden har aldrig fallit för nostalgifilten
1992 var jag femton år och befann mig på läktaren i Valbyhallen i Köpenhamn. Satt, eftersom sviterna av en bruten fot gjorde att jag inte vågade stå på golvet. Efter att förbandet Testament spelat en knapp timme med den äran så gjorde Iron Maiden entré. De var på nedgång 1992, precis som all gammal hårdrock, och även om den senaste skivans titelspår ”Fear of the dark” skulle komma att bli deras signum för nästa generation hårdrockare så var det inget någon visste då och det var de riktigt gamla låtarna jag ville höra. Efter en två timmar lång spelning var jag alldeles svettig och lyrisk över att äntligen ha fått se mina hjältar.
Iron Maiden är en institution. De är i dag allt ingen någonsin trodde att de skulle kunnat bli. När de kuskade runt i svettiga turnébussar på 80-talet och spelade i varenda ishall, varenda stad, varenda byhåla i världen så var de trots detta bara ett hårdrocksband i mängden. Och när hårdrocken dog i mitten av 90-talet och de plötsligt fick spela på väldigt små ställen som Kåren i Göteborg (1995) eller Vega i Köpenhamn (1998) så verkade det inte finnas någon väg tillbaka. Nog för att de aldrig varit världens största band, men på 90-talet kändes det som att det var slut. Inte minst för att sångaren sedan 1982, Bruce Dickinson, lämnat skeppet sedan några år och den nya sångaren Blaze Bayley inte på något sätt kunde fylla de skorna. Men runt 1997 hände något. Först började tidigare nämnda Bruce släppa soloskivor som inte bara lät mer Iron Maiden än Maiden själva, utan även inkluderade en av bandets gamla gitarrister i form av Adrian Smith.
Och i en annan del av musikvärlden hade återföreningar tagit oss med storm. Kiss genomförde sin största turné någonsin, Black Sabbath lyckades få med sig Ozzy på sång igen och på det hela taget vältrade världen sig under någon slags musiknostalgisk snuttefilt. Detta måste ha varit en av de bidragande orsakerna till att Iron Maidens basist Steve Harris ringde upp Bruce för ett långt samtal vilket resulterade i att bandet 1999 ånyo stod på scen med sin nygamla sångare, som dessutom tvingade med den nygamla gitarristen varför bandet plötsligt bestod av TRE gitarrister. Utsålda konserter och tjo och tjim tog vid, och här kunde det slutat som det gjorde för många av dessa band som fortfarande efter ytterligare 20 år förvisso spelar men som konsekvent använder sig av nostagifilten och spelar sina greatest hits-konserter.
Dit hör inte Iron Maiden. Året efter återföreningen spelade de in en ny skiva och den efterföljande turnén sopade bort alla tankar om att det var nostalgi som skulle råda. Massor av nya låtar med en handfull gamla insprängda var sången för dagen. Detta har de sedan fortsatt med, samtidigt som de förvisso emellanåt ridit på nostalgivågen med turnéer som fokuserat på en specifik äldre tid i bandets historia. Under turnén 2005 som kallades ”Early Days” spelade de endast låtar från sina fyra första skivor släppta 1980-1983. Den utsålda konserten på Ullevi detta år direktsändes dessutom på SVT. Något som varit otänkbart bara tio år tidigare var plötsligt så...självklart. Och någonstans där har vi Iron Maiden fortfarande. Nyligen avslutades en turné baserad på den senaste skivan ”Book of souls”. Absolut ingen hitkavalkad men likväl med utsålda spelningar vart de än rört sig. Så funkar Iron Maiden. Kompromisslösa, ärliga och alldeles underbara. Jag har sett dem 24 gånger sedan den där gången 1992 och nu blir det alltså konsert 25 på Sweden Rock Festival nästa år.
Sweden Rock: Jag vet inte hur ni lyckades med detta, men njut av ögonblicket för större än så här blir ni aldrig i mina ögon. Enastående bra jobbat. Vi ses i juni.
