Rosa rutor visar vad verklig styrka är

Som så många andra söndagar är det träning på Lokomotion. Kim Pettersson lotsar ett gäng "rutor" genom Body Balance, ett tufft pass som utmanar både mage, rygg och rumpa, fast i lugnt tempo och utan tunga rörelser som frestar på känsliga "lymfarmar”, som kan svullna upp och göra rejält ont.

Det där med att den som opererats för bröstcancer förlorat en del av sina lymfkörtlar i armhålan är bara en av många saker man vanligtvis inte pratar om. Liksom obalansen i kroppen och klimakteriet som triggats i gång av antihormonbehandlingen.

– Men det är ju så vi är nu, säger Marie Karlsson enkelt och konstaterar att tillsammans med de andra ”rutorna” finns inget som är konstigt eller alltför svårt att prata om. Vid fikabordet, såväl som avklädda tillsammans i simhallen. Eller som nu på träningsmattan när vi skrattar åt Maries dråpliga kommentar att hon såg ut som en Monchichiapa i sin peruk.

Alla i hallen bär på sin egen unika historia, som ändå är de andras lik. En del har fått en längre behandling med operation, cellgifter, strålning och antihormonmedicinering i flera år. Andra har fått delar av den. Men alla är de kvinnor mitt i livet, som från att ha känt sig friska plötsligt kastades in i en vårdbubbla som gjorde dem sjukare än de någonsin varit. För att sedan, efter ångestfyllda månader släppas ut i livet igen. Till det yttre samma personer som innan, men med sår både inuti och utanpå kroppen.

– Det har varit fruktansvärt tufft. Jag vet inte om jag hade fixat det en gång till. Men jo, det hade jag nog. Lusten att leva är starkare än man tror. Men jag vill inte att någon annan ska behöva uppleva det jag varit med om säger Marie, som just därför ställde upp i Rosa rutors bidrag till cancerforskningen; kalendern, som nu gör comeback. Mer avskalad och utlämnande än sin föregångare, men samtidigt om möjligt snäppet starkare.

– För många har det kostat mycket mod att vara med i den, säger Marie.

Kvinnorna i den kalendern ger ansikten åt de 150 kvinnor som varje år drabbas av bröstcancer i Blekinge. Och deras betyg till cancervården här är högsta möjliga. För när diagnosen är ställd går det undan, och Blekinge är väl framme vad gäller nya mediciner och behandlingsmetoder.

Det som saknas är familjestöd.

För den ensamstående mamman Anna-Lena Östevik hade det betytt otroligt mycket. Hon var bara sjukskriven 3, 5 veckor efter den första operationen för fyra år sedan, då en tårtbit togs bort och ytterligare fyra veckor efter det andra ingreppet, då hela bröstet opererades bort.

– Jag jobbar deltid och hade helt enkelt inte råd att vara hemma. Det handlade om att få mat på bordet till mina barn. Men jag hade behövt avlösning så att jag kunde vara lite själv och andas.

Att få cancer mitt i livet innebär att inte kunna fixa det man föresatt sig, det man alltid klarat av.

– Det första jag tänkte på när jag kallades på en extraundersökning var hur det skulle gå för kollegorna om jag försvann från en dag till en annan. Mitt i allt kände jag att jag var tvungen att göra klart, säger Marie.

Hennes historia känns också igen. Precis som frustrationen och sorgen att komma tillbaka till jobbet efter kanske ett år och märka att man inte är samma person som man var innan.

– Jag är mycket blödigare nu och så himla trött. Läkaren sa att det skulle bli så efter cellgifterna, men det är som om hjärnan inte alltid hänger med. Jag måste förlita mig mycket mer på mina arbetskamrater nu, säger Maj Britt Åkesson en stund senare när yogamattorna är inplockade och höstmörkret sänker sig.

Något som kan vara speciellt svårt, eftersom man ser ut som vanligt och personer i ens omgivning tror att allt är bra ”nu när cancern är borta”.

– Men det är ju då, när man kommer tillbaka till vardagen, som chocken kommer ikapp och man tänker ”Oj, vad var det som hände egentligen?”, säger Karin Persson. Hon har liksom de flesta av "rutorna" denna kväll kommit något eller några år förbi punkten då hon var färdigstrålad och, enligt henne väl, bryskt överlämnats till primärvården.

– Jag kan så klart prata med bröstsköterskan. Men det är till vårdcentralen jag ska vända mig om jag blir sjuk, och där upplever jag att det finns en distans.

För Karin har vännerna i Rosa rutor blivit livsviktiga.

– Vi har gjort samma resa, fast på våra egna villkor. Att träffas ger positiv energi och hopp, fastän vi är så olika. Men det är konstigt att tänka att våra vägar förmodligen aldrig hade korsats om det inte varit för cancern.

”fröken oktober” i Rosa rutors kalender för 2018